För några veckor sedan nåddes vi av budet att Barbro stilla gått bort, snart 84 år gammal med sina närmaste runt omkring sig. Finare än så blir det inte att precis som Barbro levt, så nära sin familj.
För mig var Barbro den närmaste man kan komma utan att vara familj. Hon blev för mig en oerhört viktig person och betydde massor för mig. Därför vill jag formulera några rader, för att beskriva min tacksamhet och för att föra hennes goda minne vidare.
Efter att jag träffat mitt livs kärlek och flyttat till Gotland 1987, var Barbro en av de första personer jag träffade. Barbro och hennes man Bengt var nära vänner till mina svärföräldrar och hade ett nära umgänge sedan lång tid tillbaka med varandras familjer. På så vis blev de en naturlig del i vårt umgänge, och nu är deras barn med respektive våra bästa vänner så traditionen förs vidare.
Många kalas har det blivit under julen, påsken och till midsommar, både på Lera och i vårt hem på Rosendal, men framförallt blev familjen Glifbergs stuga i Sandviken ett naturligt inslag om somrarna där Bengt och Barbro tog emot och vi välkomnades med öppna armar. Oberoende när och hur så var det just den varma känslan av att känna sig välkommen som blev så signifikant för både Barbro och Bengt, och det är om det jag vill orda.
Barbro hade en ovanligt god känsla för att lyssna in och förstå andra människor. Hon var genuint nyfiken och intresserad av att veta hur man mådde och vad man tänkte, gav sig alltid tid att lyssna och försöka förstå. Barbro var även transparant med att hon själv inte alltid mått bra, och kunde som den kloka kvinnan hon var, prata om det och genom det stärka andra människor i sin omgivning. För mig blev hon, i den stunden jag behövde, den som lyssnade och förstod, stärkte mig att tro på mig själv och gjorde att jag kände mig trygg att fortsätta den väg som jag hade påbörjat.
Utan humor inget alls, och det stämde verkligen in på Barbro, förutom den goda egenskapen av omtänksamhet hade Barbro en skön humor, alltid med glimten i ögat och nära till skratt. Med åren har skämten och skratten blivit många, i vårt umgänge över generationsgränserna har det varit en bärande känsla.
För oss, och jag pratar för hela vår familj, kommer saknaden efter Barbro vara stor, men det är med stor tacksamhet som vi varit och är en del i den Glifbergska familjen.