Förre sjukvårdsdirektören Bo Bergengren har gått ur tiden. Han sörjes närmast av hustrun Cajsen född Forslund och sonen Erik samt barnen Ulf och Åsa från ett tidigare äktenskap, alla barnen med sina familjer. Samt ett mycket stort antal övriga släktingar och vänner.
Bo Bergengren kom till oss på Gotland hösten 1975. Han hade tagit sin studentexamen i Borås, studerat och levt studentliv i Uppsala, gjort militärtjänst och blivit reservofficer vid Dalregementet samt varit anställd med allt högre positioner inom landstingsvärlden – då senast som administrativ chef vid landstinget i Östergötland. Han kom med många kompetenser och erfarenheter till den då bara några år gamla Gotlands kommun, som i sin tur var en sammanslagning av öns landsting med dess många ”storkommuner”. Här fanns mycket att göra.
Och det gjordes. Inte bara den övergripande organisationen hade ändrats utan även innehållets ”strukturer”. De statliga provinsialläkarna hade blivit kommunala distriktsläkare, ett nytt lasarett skulle byggas och organiseras. De kommunala beslutsprocessernas organisation var heller inte helt klar. Men, som sagt, jobbet gjordes. Detta var nu alls inget enmansarbete, men någon skulle vara navet i hjulet och vara det under skiftande politiska majoriteter. Bo Bergengren hade den klokskap och den smidighet som krävdes.
Bo Bergengren var solidarisk med sina arbetsuppgifter, sina uppdragsgivande kommunalråd och sina medarbetare. Solidariteten räckte långt in i fritid och privatliv och då det gällde rekrytering av exempelvis eftersökta läkare ställde han och hustru Cajsen upp med egen gästfrihet. Eftersom det även gällde att behålla folk räckte detta långt in i pensionsåldern och bekantskap blev rätt snart vänskap.
Bosse var elegant, vältalig, rolig och en synnerligen god tillfällighetsversmakare. För sina vänner var han mycket mer än så. Vi känner saknad och tacksamhet, en tacksamhet som rymmer ett stycke glädje.