Till minne av Göthe Carlsson

Till minne av Göthe Carlsson Jag kommer att minnas Göthe mest som skådespelare, främst i Bottarveteatern där vi samarbetade i tolv (tror jag att det var) uppsättningar av sommarpjäser vid Bottarve museigård. Otaliga föreställningar blev det väl inte, med tanke på att vi spelade bara under några sommarveckor. Men en översiktlig beräkning säger att vi nog spelade vid omkring 300 tillfällen på plats och gjorde även några mini-turneér.
Göthe och jag var klasskamrater i hela sju år. Därefter skildes våra vägar under lång tid fast inte mer än att vi träffades då och då i olika sammanhang särskilt sommartid på Storsudret. Sedan kom vi att ingå i samma ensemble när vi under tre somrar uppförde ”Spelet om Hoburgsgubben” på rätt plats, det vill säga runt själva rauken som alla känner till.
Sen blev det Bottarveteatern. Tillsammans med Bottarveteaterns egen ensemble och någon gång med gästspelande skådespelare och regissör var Göthe med och skapade uppsättningar från ”Korgstolen” av David Ahlqvist till ”Gretas mupedn ansn” av undertecknad. Vi spelade varannan sommar.
Göthe var inte den snabbaste då det gällde att läsa in ett teatermanus. Men långsamheten kompenserade han med en stor envishet. Han ”stavede”, som han sa, igenom manuset gång efter gång och så småningom satt det till punkt och pricka. Och när han hade kommit så långt så kunde han inte bara sina egna partier utan även allt det som andra skulle säga. När det hände att någon motspelare famlade efter orden kunde Göthe hjälpa till och på ett omärkligt sätt leda den vilsegångne på rätt väg. 
Göthe var en riktigt bra skådespelare. Han gjorde sig särskilt bra som en bullrig och ilsken man, som framkallade skratt, vilket är nödvändigt när man utger sig för att spela komedi. Det är nog så de flesta som såg honom minns hans framtoning. Detta var inget som hörde till hans privata jag. När en så fridsam man som Göthe brusar upp på ett trovärdigt sätt förstår man – här finns en riktig ”skådis”.
Men Göthe kunde spela på andra strängar också. Särskilt kommer jag ihåg när han i en pjäs berättade hur det var när han som bonde på 1950-talet hade skaffat sig den första traktorn och fann att det var dags att skicka den sista hästen till slakteriet. Det blev känslosamt och då kom det fram en och annan näsduk bland publiken. 
– Ja tykkar att de är så rolit.
Så sa Göthe ofta när det gällde teatern. Tänk så mycket roligt vi fick ha! Det blir otroligt ”saknesamt” för många och i många olika sammanhang när Göthe inte längre är med oss.