Ett par gånger om året träffas vi ”Dalhemstöisar” och vandrar längs Gotlands kust. Vi har känt varandra sedan vi var unga. Åtta tjejer från Dalhem, Helene, Åsa, Anita, Marre, Ingela, Åsa, Cristina och Gunilla. Nästa gång vi vandrar är vi bara sju.
Helene var ett självklart nav under dessa vandringar och lämnar ett stort tomrum efter sig. En genuin personlighet med stark integritet och ett kärleksfullt hjärta. En klok, stark och omtänksam person.
Idag och under kommande vandringar finns ändå Helene med oss alla och alltid!
Vi kommer att sakna våra gemensamma badutflykter och alla promenader på Gothemhammar med Helene och hennes ständiga följeslagare Sally, familjens labrador. Helene kunde alla stigar och vi andra bara följde med. Många olika ämnen avhandlades. Allt från renovering, trädgård, matrecept, motion till djupare ämnen som relationer, samhällsfrågor, uppväxtåren och förtroenden. Mitt under ett allvarligt samtal kunde vi upptäcka att vi stod mitt bland trattkantarellerna. Skrattande bytte vi raskt samtalsämne och började plocka. För att fastna i det tunga var inget för Helene. Hon var den som gav oss andra hopp när hon fått dåliga besked.
Helene blev aldrig sin sjukdom och den styrka hon uppvisade under alla år var imponerande. Humor, glädje och möjligheter fanns alltid där.
Hon hade dessutom energi till att ordna projekt för andra. Vi är flera som har diverse betongalster i våra trädgårdar tack vare henne.
Helene var den som brydde sig om alla andra. När det var sjukdomar och andra tråkigheter, då fanns hon där, lyssnade och gav trygghet.
För oss som inte bor kvar på Gotland var Helene en viktig länk till Gotland och vår hembygd.
”Gnistrande blå ögon
Bland blåsipporna.
Nyanser av blått
Anemon Hepatica.
Blåaste sippa.”
Anita (Larsson) Pettersson
Helene levde sitt liv hela vägen till slutet och hon fick somna in hemma med familjen omkring sig som hon önskat. Det ger oss tröst.
Våra tankar går till Tommy, barnen och systern Åsa.