Till minne av Ingeborg Furberg

Specialläraren och biskopinnan Ingeborg Furberg, Uppsala, har avlidit i en ålder av 93 år. Närmast anhöriga är döttrarna Karin, Kristina, Helena och Maria med familjer.

Medan Ingeborg och Tore var på Trinity Theological College i Singapore 1965-68, arbetade mina föräldrar Carl Gustaf och Ingegerd Stenbäck i Malaysia - också för Svenska Kyrkans Mission. De kände mina föräldrar och vi barn var ungefär jämngamla med deras barn. När vi reste från Sverige tillbaka till Malaysia 1968 fick vi mellanlanda hos Ingeborg och Tore i Singapore. Det blev en uppfriskande och skön rastplats med poolbad efter en het och tröttsam vistesle i södra Indien.

När vi 1995 flyttade till Sävja i Uppsala, var Ingeborg och Tore kända ansikten för mig och det var roligt att få bo i samma stad och umgås med dem, som så väl kände till min uppväxtmiljö och mitt sammanhang. De hade även bott i Bergsbrunna som hör till Danmarks församling och var kända av många av våra församlingsbor långt innan vi flyttade dit.

Ingeborg var nog en ovanlig prästfru för sin tid. Hon var i första hand lärare, men gick så småningom också in i rollen prästfru och biskopinna. Hon var en trygg person. Som prästbarn och lärarbarn var hon van vid båda världarna, skolan och kyrkan. Hon var en yrkeskvinna och hade en tjänst som lärare redan innan hon gifte sig med Tore. I början av deras äktenskap var det Ingeborg som var familjeförsörjare under åren Tore fortsatte med sina teologiska studier.

Ingeborg var en värdinna som visste hur man ordnade bjudningar och hos dem träffade vi många andra människor, som framför allt hörde till kyrkans värld. När Rolf och jag inbjöd till våra 1 maj-luncher var Ingeborg och Tore givna gäster.

Ingeborg hade ingen falsk ödmjukhet, hon gjorde insatser när hon uppfattade att det var hennes uppgift och hon utförde dem väl. Hon var rak, öppen, intresserad och respektfull. Att vara prästfru är ingen uppgift som ska förminskas. Det var ett stort arbete att vara Visby biskopsgårds värdinna och kyrkans representant, oftast styrd av Tores kalender.

Det var stor åldersskillnad mellan oss. Ingeborg var nästan 40 år äldre än jag, men det var inget hinder. Hon var uppmuntrande när jag berättade om min konstnärliga verksamhet eller mitt engagemang i Etiopien med föreningen ENT+. 

Den sista gången hon kom till vår 1 maj-lunch kom hon ensam, då Tore var för trött för att vara med. Vi gläder oss åt hennes namn i vår gästbok, den sista gången hon skrev i den.