När livets sista andetag försvinner och bara tystnaden finns kvar då vaknar livets vackra blomma för den som ensam lämnats kvar. Ett liv är förgängligt som vi alla vet, men livets vackra blomma ska leva i all evighet.
Som ett ljus som en ensam liten låga den syns bäst när mörkret är som störst, som ett ord en outtalad fråga väntar tyst där tankar mognar först. För vem ger tröst, vem värmer mina händer när jag vandrar på okänd frusen väg.
Vem ser till att livet återvänder så en vår slår ut i varje stig. Som ett ljus när nattens stora vingar söker ljuset över varje hav.
Som en sång där alla toner klingar utan löften utan några krav.
Du och jag vi gick bredvid varandra i en tid som gick andlöst fort förbi, som ett ljus på stigen där vi lärt oss se ett liv med mening i.
När dina steg har tystnat finns ändå ekot kvar. När dina ögon slocknat vi alla minnen har. Vi spar dem i våra hjärtan tar fram dem då och då. Så kommer du för alltid att vara här ändå.
Vid höstvindens sus Du somnade stilla. Nu sjukdom och oro Ej mer gör dig illa. Skön är vilan som natten ger. Gott är att veta du lider ej mer.