Vilka skulle vi ha varit utan Maria? Den tanken går knappt att tänka, för hon har varit så viktig. Hon har format oss, och flera av oss har blivit vänner tack vare henne. Hon var en enande kraft, varm och ärlig, generös och viljestark, och vi har alltid kunnat vara oss själva tillsammans med henne. Hon var sårbar, men gjorde det till en styrka.
När vi samlar ord som kan beskriva Maria kommer hennes mod upp som ett av de allra starkaste. Hon visste tidigt vem hon var och vem hon ville vara. Hon var ung och stolt och bröt normer, i lilla Visby, redan på 90-talet. När hon tog oss med till vad som var embryot till RFSL Gotland tyckte vi att hon var coolast i stan.
Med samma mod och mognad tog hon sig an skolan, ambitiösare än de flesta av oss, med siktet inställt på högre studier. Hon fann kraft i oss vänner, i den stora familjen, men också i vuxna i sin närhet som gav självförtroende, och i idoler som Eva Dahlgren och Karin Boye. Hon nådde fram till en examen i litteratur- och kulturvetenskap och slog sig in i museibranschen i Stockholm, fast att sjukdomen redan hade smugit sig på, med symtom som ingen förstod.
När hon fick en diagnos fortsatte kampen, med operationer och behandlingar, och det som tog allra hårdast var att hon förlorade jobb och sammanhang. Ändå tappade hon aldrig bort sig själv. Hon visste, som alltid, vem hon var och vem hon ville vara. Hon arbetstränade, skrev och täljde i trä, samtidigt som hon fortsatte att vara det viktiga navet i vårt gäng. Hon var en krigare.
Ibland har vi önskat att hon hade velat dela mer av den rädsla, som hon måste ha känt, med oss. Vi har undrat var henne tårar har blivit av. Samtidigt vet vi att hon ville ha roligt när vi sågs. Hon ville spela rundpingis, biljard och luftgitarr. Sjunga, skratta och spexa. Hon ville vara i stunden och vi är så glada att vi fick vara där med henne. Under den sista sommaren och hösten, när vi alla visste att tiden var knapp, blev varje sådan stund en högtid. Närvaron i hennes blick och glädjen att vara tillsammans, och vid liv.
Lyckan att få dela en dag på stranden med henne och kärleken Jeanette. Se en klassiker ihop i deras soffa. Att få sitta vid Marias sjuksäng och hålla i hennes hand.
Tiden vi fick med henne ska vi bära med oss. Den kan vi aldrig förlora. Vi ska följa hennes sista hälsning till oss, och träffas, äta mat, dricka bubbel och se på hennes ”favvofilmer”. Vi ska minnas Maria och vi ska tala om henne med lätta ord, som om hon fortfarande fanns ibland oss.