En hedersman har lämnat oss. Hans livshistoria är värd att berättas.
Sten föddes 1932 i en fattig familj i Trelleborg. Mamman var sjuklig och pappan var alkoholist, och ofta mycket våldsam. De var sju syskon som knappt hade mat för dagen.
När Sten var 13 år dog hans mamma i cancer. De äldre syskonen hade då flyttat hemifrån. Stens yngre syskon placerades på barnhem. Men eftersom Sten var för gammal för barnhemmet fick han bo kvar hemma hos sin våldsamme och supande far. Efter en tid stod han inte ut, utan rymde till en faster två mil utanför Trelleborg.
Hon tog inte emot honom, men då fortsatte Sten till barnhemmet och förklarade situationen och sa att han vägrade åka hem igen. Han fick då stanna på hemmet. Sten hade sen födseln ett synfel som inte åtgärdades förrän han började skolan och fick glasögon. Han har berättat hur han ofta hade stora blåmärken på kroppen då han törnade emot diverse föremål.
Som 11-åring fick han börja i ABF:s gossmusikkår i Trelleborg. Hans yngre syster var också med i musikkåren. Sten trodde att det var av sociala skäl som de fick börja där.
1946 sökte Sten, med hjälp av en äldre bror, värvning som elev vid militärmusikkåren T4 i Hässleholm. Han fick börja, men utan fast anställning då han ansågs för mager. Han var 14 år och vägde 37 kilo. Undernärd helt enkelt! Sten har sparat läkarintyget. Musikdirektören på T4 ville dock anställa honom, och satte honom på gödkur. Förutom de ordinarie måltiderna fick han mjölk och bullar som mellanmål under dagen.
Tyvärr förekom det en del pennalism på musikkårerna vid den här tiden. Så även på T4. På grund av den började Sten efter några år att vantrivas där. Han sökte sig bort, och en dag, 1948, fick han tips av en kompis att det fanns en volontärtjänst ledig vid I 18:s musikkår i Visby. Han sökte och fick tjänsten.
Sten har berättat att det var svårt att komma loss från tjänsten på T4, så han mer eller mindre rymde till Gotland. På I 18 förekom ingen mobbing, och Sten kände att han äntligen hittat en plats där han skulle kunna få leva ett bra liv.
1971 upphörde den traditionella militärmusikorganisationen, musikkårerna blev i princip civila och kallades Regionmusiken. I Regionmusiken fick man möjlighet att profilera sig. Regionmusiken på Gotland valde att profilera sig som storband under Olle Linds ledning, och nådde med det stora framgångar.
Sten medverkade i storbandet en period, men kände snart att han ville arbeta med något annat. Efter 30 år som militärmusiker blev Sten 1976 musiklärare i Roma rektorsområde med elever från Kräklingbo, Östergarn och Dalhem. Hans stora instrumentkunskaper plus en positiv, engagerad och närmast lekfull attityd till eleverna gjorde honom till en utmärkt lärare.
En av hans elever sitter idag som klarinettist i Gävle symfoniorkester. Vid Stens begravning förekom många sista hälsningar. De mest rörande hälsningarna kom från gamla elever som skrev om hur mycket Sten har betytt för dem i deras fortsatta liv.
Sommaren 1951 var Sten medlem i Bengt Bergs kvartett som var engagerad som underhållning åt en förening vid en bussutflykt till Fårö. Med på utflykten var en flicka som Sten blev förtjust i och hon hette Kerstin. Uppe i fyren lade han armen om henne och sen dess var de ett par. De gifte sig 1954 och ett par år senare fick de dottern Ebon, som fått sitt namn efter Stens mamma.
Livet hade sin gång, men i slutet på 1990-talet blev Kerstin svårt sjuk i cancer. Kerstin avled 2013. Då hade Sten hela tiden vårdat henne i hemmet trots det mycket tunga ansvaret. Sten och Kerstin hade en gång lovat varandra ett liv tillsammans i nöd och lust, och det löftet tänkte Sten hålla till slutet. Stens kärleksfulla och oegennyttiga insats är värt allt beröm i världen, och jag (LEG) undrar om inte mamma Ebon finns med på ett hörn någonstans.
Det är ett privilegium att ha fått lära känna Sten Lindberg! En stark personlighet med mycket ”jävlar-anamma”! Många unga i dag med
dåligt utgångsläge kan inspireras av honom.