Vi träffades på Gotland i tidiga tonår. Du var en av de tuffaste jag träffat. Så fullständigt orädd. Backade inte för något eller något. Jag ville vara som du.
Vi sa till alla att vi var bröder. Du var storebror. Jag var lillebror. När jag ser tillbaka så är påståendet sant. Du är min bror. En påtaglig del av mig själv, lika självklar som en kroppsdel man inte kan vara utan.
Vi höll varandras ryggar i vått och torrt på brokiga stigar.
Vi sa att vi skulle dö innan vi fyllde 25. Vi gasade i uppförsbacke som i nedförsbacke. Du alltid lite mer. Alltid lite längre.
Det blev inte som vi sagt. Tiden gick och vi fyllde 25 men vi dog inte, utan stigarna blev om inte raka åtminstone mindre brokiga och vi blev om inte vuxna, i vart fall äldre.
Helt plötsligt var vi så gamla att det var för sent att dö ung och så gamla att man alls inte vill dö. Så gamla så livet getts högre värden i form av barn att älska och ansvara för. Och då, när livet börjar lugna ner sig och existensen falla på plats, då kommer döden och tar dig. Döden du som ung visade föga respekt och som du både utmanat och duckat. Döden kommer då den är som minst önskad och tar ifrån två barn sin älskade pappa.
Du var i sanning en legend. En karaktär i ordets bästa bemärkelse. Den som träffat dig kom ihåg dig. Du gjorde intryck på alla. Jag känner ingen som genom sitt sätt att leva lämnat så många historier för andra att berätta.
Man brukar skriva vila i frid, men jag tror inte för en sekund att du vilar där i din himmel. Gud kommer få huvudvärk för det är ingen lydig och enkel ängel som kommit till hans rike, men en ängel som är omöjlig att inte älska. För precis så var du. Oavsett vad du ställde till med, hur struligt saker än kunde bli, så var det omöjligt att inte älska dig.
Du har varit en del av mitt liv. Som en vän och som en bror och nu finns du inte mer. Det smärtar mig på ett sätt jag söker ord för men inte kan finna, för de finns inte.
Mina sista ord till dig var att jag älskar dig som en bror. Jag vill tro att du hörde dem. Jag ska upprepa de orden när vi ses igen.
Den 8 april, klockan 14.30 tar vi farväl av dig i domkyrkan. Efteråt höjer vi våra glas för dig. Alla är välkomna.
Alla tankar, kärlek och deltagande till dina närmaste.
