Till minne av Vera Sollerman Det var med sorg i hjärtat jag tog del av Veras bortgång. Hon och min mamma stod varandra mycket nära. Deras vänskap bar genom hela livet: från ungdomsåren till det att de båda gick bort i hög ålder. De var jämngamla och Klintetöser båda två. Trots att de båda passerat 90-årsstrecket med råge, så var det näst intill dagliga sms som gällde för kontakten dem emellan under de sista åren, då min mammas dåliga hörsel omöjliggjorde telefonsamtal.
Jag har nu gått igenom min mammas efterlämnade tillhörigheter. Där finns otaliga brev från Vera, alltid med en avslutande nyskriven dikt. En otrolig skatt, som vi kommer att bevara. Utan att ha läst alla breven kan jag ändå konstatera att de handlar om vardagslivet, om årstiderna, om krämpor som gör sig allt mera påminda. Dikterna har en väldig bredd i sitt innehåll och ganska ofta är de tillägnade min mamma Aina. Den sista dikten av Veras hand fick min mamma till sin begravning för lite drygt ett år sedan – där sluts cirkeln.
Vera förblir bevarad i mitt minne med tacksamhet, värme och kärlek.
Till minne av Vera Sollerman
Så jobbar vi med nyheter