Som tidigare har meddelats har Bo Bergengren gått bort i en ålder av 93 år efter en kort tids sjukdom. Han sörjes närmast av hustrun Cajsen, sonen Erik med familj, andra släktingar och många vänner.
Bosse föddes i Orsa och första kontakten med Gotland var när han döptes i Bunge kyrka av sin morbror, kyrkoherden. Återvände i princip när han tillträdde tjänsten som sjukvårdsdirektör 1975. Studenten togs i Borås, följt av juridikstudier i Uppsala, därefter förhandlare i Stockholm på Landstingsförbundet följt och han fick sedan en chefspost på Landstinget i Östergötland.
Den så kallade 7-kronorsreformen infördes 15 januari 1970. För läkarna fanns tidigare ingen arbetstidsbegränsning och jourkompensation skulle införas. Här behövdes förhandlingsvana. Stora förändringar gjordes även inom primärvården som också ingick i ”7-kronan”. I denna process som är den största omorganisation som förekommit i svensk sjukvård var alltså Bosse i högsta grad delaktig.
Visby lasarett skulle moderniseras. Det vinnande arkitektförslaget ”På Ruinens Brant” startade som projekt. Bosse engagerade sig intensivt i detta och hade rekryterat medarbetare för projektet och organisationen. Han arbetade nära projektledning och profession. På den tiden hade sjukvårdsledning och HSN en mycket tät kontakt med verksamheten. Som själv tidigare fackligt aktiv i Stockholm märkte jag direkt skillnaden mellan arbetsplatserna. En egenskap jag snabbt lade märke till var att han prestigelöst lyssnade på vad man sa. Av andra har jag hört att han var en fantastisk chef. Projektet ledde fram till ett modernt sjukhus som var unikt i landet med bland annat endast enkelrum på vårdavdelningarna. Visby lasarett var också tillsammans med Lunds Lasarett först i landet med digital röntgenavdelning.
Golf och resor var Bosses stora sidointresse och från en av Cajsen och Bosses många resor till Hua Hin finns en klassisk historia. En gång när Bosse kom till sin boll i en bunker reste sig plötsligt en ilsken orm. Med en perfekt träff med en järn-5:a avfärdades ormen. Vid midsommartid i år var Bosse samma gamla vanliga och älskvärda person utan tecken på någon sjukdom. Bara några veckor innan han gick bort och visste sin prognos ville han att det hela skulle gå fort, framförallt för Cajsens skull, men när vi kom in på golf önskade han att få gå en sista runda, men så blev inte fallet. Tack Bosse för allt du betytt för sjukvården och oss alla.