Det var under sommarlovet mellan sexan och sjuan som helvetet bröt ut. Anna Thulin spenderade sina sommardagar på Terra Novabadet, och plötsligt började några tjejer fälla elaka kommentarer angående hennes utseende.
– De kallade mig ful och apa, berättar hon.
Anna hade utåtstående öron, vilket tjejerna var noga med att påpeka. Orden gjorde så ont att Anna valde att vända sig till sjukvården, som opererade in hennes öron när hon var 13 år. Men den psykiska terrorn fortsatte.
– Då började de kalla mig hora istället, säger hon och suckar innan hon fortsätter:
– De slog mig i huvudet i korridoren. Jag vågade inte gå till bibblan för jag var orolig att de skulle se mig. Jag cyklade omvägar och var rädd när jag gick till matsalen och kafeterian.
Inte heller utanför skolan lämnades hon ifred.
– De hade klottrat "Anna Thulin är en hora" i cykeltunneln vid Linds växthus. Jag kommer ihåg att färgen var blå. Det känns än i dag när jag går igenom den, säger hon.
På skolavslutningen i åttan jagade mobbarna henne genom hela Almedalen och sa att de aldrig skulle lämna henne ifred.
– Jag var jagad hela tonårstiden. Alla visste om det, men ingen gjorde något åt det. Kuratorn sa att "det är en fas de går igenom, de har inte det så lätt". Men det blev jag som blev lidande för det, jag fick aldrig en normal tonårstid. Den är borta och den kommer aldrig igen, säger Anna.
Den psykiska terrorn pågick konstant i fyra år. Men till slut kom dagen då tjejerna, som var två år äldre, tog studenten. Plötsligt var de borta.
– Det var jätteskönt. Men jag hade tappat tilliten till folk. Än i dag har jag svårt för att lita på tjejer, säger hon.
Några av Annas mobbare bor kvar på Gotland än i dag. En av kvinnorna har barn i samma klass om Anna och här och var springer hon på dem.
– En gång såg jag en av dem på ICA och jag bestämde mig för att jag skulle gå fram och prata med henne. Men sen när jag kom fram gick jag bara förbi. Jag är ännu så slut. Jag orkar inte ens möta dem med blicken, berättar hon.
Anna vill bara fråga "varför".
– Varför? Varför mobbade de mig? Jag har aldrig fått veta varför, säger hon.
Under åren av mobbning blev idrotten hennes räddning. När Annas barn började med innebandy såg hon därför sin chans att hjälpa ungdomar som kanske genomlider samma saker som hon gjorde. I dag är hon barn- och ungdomsansvarig samt vice ordförande i Visby IBK och tränare för två ungdomslag. Dessutom föreläser hon om sociala medier och ska i maj föreläsa för Stockholms Idrottsförbund.
– Jag har jobbat mycket med killar och deras självkänsla. Jag jobbar mer med människan än innebandyspelaren, säger hon.
2014 utsågs Anna till "Årets ungdomsledare" och tilldelades även SISU-priset. Nyligen fick hon dessutom titeln "Årets folkbildare" av Gotlands Bildningsförbund.
– Priserna betyder otroligt mycket. Då känner jag att jag har gjort rätt, att jag i alla fall fått någon att må bättre, säger hon.
Men Annas kamp har haft sitt pris.
– Jag har alltid haft svårt för att säga nej. Jag skulle alltid prestera till hundra procent. Jag är säker på att det har med mobbningen att göra, när de fick mig att känna mig värdelös, säger hon.
År 2005 gick hon in i väggen.
– De fick släpa in mig på vårdcentralen. Jag minns ingenting från den sommaren. Det är det värsta jag har varit med om. Jag blir aldrig samma person igen. Jag trodde verkligen att jag skulle dö, säger hon.
Men inte heller det stoppade Anna och i dag mår hon bättre.
– Om det inte vore för mina lag så hade jag mått sämre. De är fantastiska killar, allihop har något att ge och visa. De ger mig energi, säger hon.