Det ska visa sig att mötet med deras kärlek - nej, jag vill faktiskt hellre skriva lycka - gör så att dagen kommer att kännas betydligt varmare och ge en ljus visshet om att våren trots allt är på väg.
Fast låt oss ta det från början. Oddbjörn Solberg föddes i Vallersund i Norge, men flyttade till Göteborg på 1960-talet för att studera till ingenjör som 19-åring.
– Det var vanligt att storföretag besökte olika utbildningar och man kunde göra en intresseanmälan när man var färdigutbildad. Jag skrev på några sådana till olika företag, berättar Oddbjörn.
Det landade i att han fick erbjudande om jobb hos LM Ericsson i Stockholm, men kort innan han skulle flytta dit fick han istället en fråga om han inte ville flytta till Gotland eftersom där byggdes en helt ny fabrik. Oddbjörn visste inget om Gotland utan var tvungen att bege sig till biblioteket för att läsa på och det slutade med att han tackade ja till tjänsten.
– När jag anlände till Visby med båten var det alldeles tomt och den enda som stod på bryggan i hamnen var min chef med en svart Mercedes och jag tänkte ”vad i herrans namn är detta?” säger Oddbjörn och skrattar åt minnet.
Första dagen på jobbet blev han presenterad för personalen och så här i efterhand har Oddbjörn och Eva insett att det nog var då de träffades första gången. Den 1 oktober 1963. Eva, som kommer från Småland och flyttade till Gotland som 7-åring, arbetade till att börja som skrivbiträde på Ericssons, men hamnade snart på personalavdelningen. Det gjorde att hon snabbt fick ett stort socialt kontaktnät som än i dag sträcker sig långt ut på Gotland. Man ska minnas att när LM Ericsson i Visby var som störst slukade fabriken över 1 300 anställda.
Oddbjörns arbete innebar till en början att skriva testinstruktioner för hur Ericssons produkter skulle kontrolleras, men allt eftersom tekniken utvecklades och förändrades var arbetsuppgifterna bland annat att författa robotprogram inom företaget. Det har gjort att han under årens lopp fått arbeta mycket utomlands, på senare år med kvalitetssystem och revisioner.
Både han och Eva är lyriska över åren på Ericsson i Visby. De säger att de ”stormtrivts” och att de fortfarande träffar före detta kollegor som säger detsamma. Arbetet vid Ericsson innebar för båda många roliga händelser, glada fester och högtidliga stunder. Som alla gånger de följt med till Stadshuset i Stockholm när anställda vid Ericsson belönats efter 30 års trogen tjänst.
– Det var alltid helgen innan Nobelfesten, så det var verkligen speciellt, säger Eva och plötsligt blir blicken allvarlig när hon minns ett helt annat tillfälle som för evigt finns bevarat i hennes minne. Nämligen en händelse som var precis den raka motsatsen: Estonias förlisning.
– Det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Vi hade två killar som jobbade på Ericsson som omkom i Estonia.
Även Oddbjörn har fått ta emot tunga besked och tvingats lämna tråkig information till personalen eftersom han under många år var ordförande i en arbetsgrupp som mottog alla varsel från företagsledningen. Visbyfabriken krympte gradvis och 2002 var det över.
– Jag gick hem på min 61-årsdag, säger Eva, med ett visst vemod.
Eva gifte sig 1962 och fick några år senare en son. Oddbjörn gifte sig några år senare, 1966, och fick två döttrar. Under årens lopp har de båda familjerna haft mycket med varandra att göra för förutom att Oddbjörn och Eva var arbetskamrater umgicks de en del privat. Även när Oddbjörn senare i livet skilde sig och träffade en ny kvinna har vänskapen bestått. Livet tar sina vändningar och vandrar ibland på krokiga vägar. Då och då tar det stopp och ibland tar det oväntade vändningar. För snart fyra år sedan förlorade Eva hastigt sin man sedan 53 år tillbaka, det gick på bara två dagar. Oddbjörns sambo sedan 30 år tillbaka gick bort för fyra år sedan efter en lång tids sjukdom. Plötsligt stod båda ensamma, dryga sjuttio båda två.
– Vi har varit på gemensamma begravningar, säger Eva allvarligt.
För Oddbjörn blev livet som änkling tungt. Han älskar att jaga, men även många av hans jaktvänner hade gått bort. Det stora huset på Högklintsvägen utanför Visby kändes tomt och vissa dagar när han försökte ta sig ut på något evenemang valde han i sista stund att stanna hemma. Eva, som alltid varit väldigt social, fyllde livet som änka med bland annat konserter, litteratur och gemensamma middagar med en väninna som också blivit ensam. Både hon och Oddbjörn hade fogat sig i tanken om att leva ensam resten av livet. Men för snart ett år sedan bestämde sig Oddbjörn, som gillar att laga mat, för att anordna en middag med några vänner och han frågade Eva om hon vill hänga på. Kort därefter tänkte han ”fasiken, jag bjuder hit henne ensam” och kanske man här skulle kunna säga att på den vägen är det.
Men även om Oddbjörn rätt snart var säker på sina känslor för Eva så var hon den som till en början manade till att de skulle ta det lite ”sakta i backarna”.
– Och det var bra att vi skyndade långsamt, säger hon och ler mot Oddbjörn.
Båda två använder ofta beskrivningen av deras förälskelse och nyvunna kärlek som att de är ”i äldre tonåren” och på frågan om det känns likadant som en tonårsförälskelse svarar Oddbjörn blixtsnabbt, men med ögon som glittrar:
– Det är värre!
– Att man skulle bli förälskad på nytt, det hade man inte trott, säger Eva och fortsätter med eftertryck:
– Man ska ta tillvara på sitt liv, det är så kort och kan vi få glädja varandra istället för att sitta ensam på vart sitt håll så ska vi väl göra det? När jag berättade det för min son sa han bara: ”Mamma, jag är glad om du är glad”.
Att efter ett långt liv leva med en ny partner är ett stort steg, det är både Oddbjörn och Eva eniga om.
– Man är ju inte ung längre, men Oddbjörn är ingen främmande man för mig. Vi har ju känt varandra hela livet. Vi har så roligt ihop, skrattar mycket och kan prata om allt, även svåra saker, säger Eva och Oddbjörn nickar instämmande.
De menar att livet nu har blivit så mycket roligare. Tillsammans ser de till att röra på sig mycket, det blir bland annat promenader vid havet med Oddbjörns lilla hund, 10-åriga Shiva. Ibland ser de på tv och även om de har lite olika smak när det gäller tv-program så har de hittat lösningar. Oddbjörn införskaffade helt sonika en extra tv-apparat så att Eva kan se på de program hon vill när hon är på besök, fast med hörlurar.
– Han är så otroligt omtänksam! Han gillar inte att jag säger det, men det är han! utbrister Eva.
– Stopp, du förstör min image, skämtar Oddbjörn.
Eva har kvar sin lägenhet i Visby och Oddbjörn huset strax utanför Visby, men de lagar ofta mat tillsammans på helgerna, eller rättare sagt: det är Oddbjörn som står i köket. Eva hejar dock ivrigt och uppskattande på och slår sig gärna ner i en fåtölj med en god bok intill köket. Det blir gärna vilt som Oddbjörn har skjutit, och kanske ett glas vin. Häromdagen blev det en god middag och faktiskt lite dans i köket till tonerna av Elvis Presley.
– Mitt på en tisdagskväll! säger Oddbjörn med okynnig blick.
– Som sagt, vi blir äldre och äldre. Båda två har förmaksflimmer som vi visserligen medicinerar emot, men vi säger ofta till varandra att det här kommer inte att vara för evigt. Därför ringer vi varandra dagligen! säger Eva utan omsvep och Oddbjörn fyller raskt i ”för att se att vi lever”.
Båda har en saklig syn på åldrandet, men det finns inget dystert över det. Snarare tvärtom. De har mängder med planer för framtiden. Eva och Oddbjörn drömmer om en resa tillsammans till Oddbjörns hemland Norge, pyssel vid Oddbjörns ”jaktstuga”, som han kallar den, i Silte och gemensamma middagar med barn, barnbarn och vänner.
Anledningen till att de sa ja till den här intervjun var att båda ville dela med sig av att ålder verkligen bara är en siffra och för att visa på att man kan finna kärleken på nytt. Att den här bilagan heter ”Det goda livet” tycker Oddbjörn är lite tokigt. Med ett stort leende deklarerar han skämtsamt att den kanske borde byta namn. Till ”Det ljuva livet”.