Sara anade tidigt att något var fel. Han var inte som andra – han verkade så aggressiv. Sara, som vägrade låta sig rädas, konfronterade honom och frågade om han någon gång hade slagit en kvinna. Han förklarade att det hade skett en gång, men att den kvinnan hade förtjänat det.
– Jag märkte att han var svartsjuk på ett ovanligt, otäckt vis. Men jag visste att han aldrig skulle göra något med mig. Jag hade ju koll, säger hon.
Men så kom kvällen som förändrade hela hennes liv, när mannen både fysiskt och psykiskt misshandlade Sara.
– Jag kan säga att jag inte kom därifrån förrän dagen därpå, säger hon.
Mest ont hade hon i nacken och bakhuvudet, efter att han hade slängt henne i väggen.
– Han sms:ade mig dagen därpå och sa att det var mitt fel att saker hade gått sönder i hans lägenhet, säger hon.
Först kom skammen. Sara hade blivit "en av dem". En av dem som blir slagna av män.
– Jag tänkte att sånt händer ju bara missbrukare och prostituerade, hur kunde det hända mig? säger hon.
Trots skammen gick Sara till en rättsläkare och fick sina skador undersökta. Därefter anmälde hon mannen, som själv arbetade inom rättsväsendet.
– Det har jag både ångrat och inte med facit i hand, säger hon.
Mannen blev dömd i både tingsrätt och hovrätt och förlorade sitt arbete. Polisen hade honom under uppsikt, men uppmanade ändå Sara att skaffa en ny, skyddad identitet.
– Jag försvann. Jag skämdes så mycket. Vissa stunder kunde jag inte ens stå upp, jag kröp omkring, säger hon.
Till slut ville hon inte leva längre. En dag svalde hon ett antal sömntabletter, vilket resulterade i att hon hamnade på sjukhus. Där träffade hon en sjuksköterska som visade sig dela Saras erfarenheter av våld i nära relationer.
– Då föll en stor sten från bröstet. Jag var inte ensam. Hon tog med mig till en kvinnojour där jag mötte andra kvinnor som var advokater, lärare och läkare, berättar Sara.
Skammen la sig. Sara ville inte längre vara ett offer, nu ville hon istället prata om det och hjälpa andra kvinnor. Hon ville visa att det inte bara är socialt utsatta som blir slagna av män.
– De är bara toppen av ett isberg. 80 procent av överfallen sker i hemmets trygga vrå, säger Sara.
Som gammal kommunikatör tog Sara kontakt med sina tidigare kollegor och hon började synas offentligt. Plötsligt var hon en profil, en talesperson för de utsatta kvinnorna.
– Jag ville avdramatisera skammen och lägga skulden där den hör hemma – hos förövaren, säger Sara.
Men hon fick betala ett högt pris. Saras förövare och de män som hjälpte honom ville komma åt henne och vid flera tillfällen hade hon inbrott i sina olika lägenheter. En gång hittade hon en pistolattrapp i hemmet. Trots otaliga flyttar och namnbyten lyckades de ändå hitta henne. Till slut blev hon tvungen att lämna sin hemstad.
– Folk sa till mig att nu kan jag inte vara kvar längre, säger hon.
På så sätt hamnade hon på Gotland.
– Ön har de mest magiska krafter, den omfamnade mig, säger hon.
Det första halvåret sov Sara hela tiden. Äntligen var hon inte längre tvungen att ständigt kolla sig över axeln. Men så kom nästa kris, när hon fick tillbaka sin riktiga identitet. Då hade Sara levt åtta år under annat namn.
– Det var nästan värre att få tillbaka den. Jag hade en fruktansvärd identitetskris. Vem var jag? Jag hade alltid varit så lätt och ledig. Alla visste vem jag var i min bransch, så var det inte här. Jag saknade mitt sociala liv och min profession, säger hon.
I dag är det två år sedan hon fick tillbaka sin identitet, som hon nu känner att hon har hittat hem i.
– Men jag har fortfarande svårt för att säga mitt riktiga namn offentligt, säger hon.
Spåren av förövaren gör sig påminda än i dag.
– Jag tänker alltid säkerhet. Jag skulle aldrig kunna bo på landet utan grannar och folk kan inte bara komma och ringa på min dörr, då blir jag upprörd i flera dagar efter. Sedan går jag inte ut själv på kvällarna och jag svarar inte på okända nummer. Jag klarar inte heller av vissa ljud, säger hon och fortsätter:
– Men jag vägrar fortfarande att vara ett offer.
I dag arbetar Sara för Qvinnoqulan i Visby, som är en öppen mötesplats för kvinnor, och hennes visioner är stora.
– Jag vill jobba stort och påverka. Jag vill se förändring, säger hon.
Ingen ska behöva skämmas över att ha blivit misshandlad av en man.
– Du har inte gjort något fel, och du är inte ensam, säger hon och fortsätter:
– Det är 2016, inte 1916. Du slår inte en kvinna. Du slår inte någon. Där hjärnan tar slut, där tar nävarna vid.
Sara heter egentligen något annat i verkligheten.