Tillsammans med de vackert lagda stenmurarna är Gotlandstunen, eller trodertunen som den också kallas, ett riktigt signum för Fårös natur- och kulturlandskap.
– Jag går här och pillimasar för mig själv och har det bra, säger Rune Kellström med ett stort skratt.
Det går inte att missa att det är Fårös egen tunbyggare, som står och väntar på mig vid Ekeviken med en svart Ford Ranger. Med dekalen: ” Goe tunar jär halve gardens värde”, rattar han iväg för att visa sitt senaste arbete.
– Ta rygg på mig med din bil, så ska jag visa dig var jag håller på just nu, säger han och kör norrut.
Rune Kellström är född och uppvuxen vid Broa på Fårö, där han bor kvar.
– Jag har klamrat mig fast här ute och är väl snart en rödlistad art, säger han med ett leende.
En bit in på en skogsväg i ett sommarstugeområde vid Ekeviken sätter han upp sin senaste tun, som ska omrama en nybyggd sommarstuga.
– Jag kan verkligen inte klaga på turisterna, det är de som ger mig jobb, berättar han på sjungande Fårömål.
Historiskt var tunen tillsammans med stenmurar, den vanligaste inhägnaden till de egna djuren. Dessutom höll den betesdjuren borta från åkrar och ängar. Förutom staket för djur används den mest idag som inhägnad till den egna tomten.
Rune Kellström tar ett stadigt tag i spettet och gör hål i den sandiga Fåröjorden där enestörarna sticks ner parvis, som stöd för de längsgående granslanorna, som kallas troder eller trolar.
– Jag bygger ungefär sex till sju meter i timmen en riktigt bra dag, berättar han, medan han hämtar några enestörar och grantroder som ligger i en prydlig hög på en släpkärra.
Materialet köper han av Gunnar Norrby i Gothem. När det är lite lugnare vintertid brukar Rune följa med Gunnar ut i skogen för att hugga enestörar.
– Det här är faktiskt gran som vuxit på Fårö och det är rätt ovanligt, berättar han när han slänger upp en drygt fyra meter lång slana på axeln.
Eftersom Rune Kellström sysslar med ett gammalt hantverk, använder han sig av det gamla måttet aln, som avstånd mellan enestörarna.
– Det ska vara en aln, som är 60 centimeter, mellan enestörarna. Måtten på trolar, de längsgående granslanorna, ska vara 4,20 meter. Måtten har jag fått av Fåröbon Per Nyström som byggt mycket tun på Fårö.
Rune Kellström berättar att han håller sig till gamla mått, även vad det gäller höjden på staketet.
– Enligt gamla byggnadstraditioner ska tunen vara ”så hög så att en häst inte ska kunna komma åt att äta över, och så tät så att lammen inte kan krypa igenom”. Det är en rätt häftig beskrivning över mått som jag håller mig till!
Som låsning till enestörarna använder Rune Kellström ståltråd. Ett mer traditionellt sätt att låsa störarna är att använda enevidjor, eller bandar som det heter på gutamål. Används bandar, kallas inhäganden för bandtun. Bandarna värms upp över eld för att mjukna, men är mer tidskrävande, förklarar Rune.
– Ståltråd är Guds bästa uppfinning till människan, säger han och ler. Det här tar bara halva tiden, mot om jag hade knutit ihop störarna med bandar.
– Tekniken med ståltråd är faktiskt äldre än man kan tro. Det var en man från Fårö som var över i USA i början av 1900-talet, och fick lära sig att binda med ståltråd, och så har det fortsatt här.
Tunen som Rune Kellström sätter upp i Fåröskogen kallas för Gotlandstun, där stör-paren och det stödben som sticker ut är av ene. Ju krokigare enestörar desto bättre, tycker Rune, eftersom det ger mer liv åt tunen.
På Fårö finns det även en tun som kallas ”Fårötun”. Den har sågade störar av tall, istället för ene.
– Förr i tiden var det svårt att få tag på ene, eftersom lammen åt upp enesbuskarna. Då fick det bli sågad tall istället.
Förutom att Gotlandstunen passar in i det gotländska landskapet är den mycket hållbar, berättar Rune Kellström.
– Håller man bara efter gräs och annat, så kan den hålla i minst 25 år. Jag gillar när tunen blir så där silvrig i färgen. Det är så den ska se ut, säger han och pekar bort mot en tun som han satt upp för några år sedan.
Rune Kellström lärde sig att sätta upp Gotlandstun och anlägga stenmurar när han jobbade som projektanställd för Länsstyrelsen. När projektpengarna tog slut startade han ett eget företag och har haft fullt upp sedan dess.
– Jag har nog satt upp omkring 10 000 meter tun på fem år. Det är ett rätt tufft jobb, men jag gillar kroppsarbete och mitt jobb blir ju så otroligt uppskattat.