Einar Smith fyller 100 år i slutet av oktober och det tycker han är värt att fira.
– Det är roligt att leva så länge jag får leva tillsammans med Elsa, säger Einar.
Einar och Elsa Smith har varit parhästar i 67 år och har haft både läraryrket och idrottsintresset gemensamt. Nu är de båda lika tacksamma över att de också får åldras tillsammans.
Ögonen har svikit Einar på senare år och Elsa hör lite dåligt. Men Elsa är Einars ögon och Einar är Elsas öron och tillsammans kan de fortfarande ta sig ut på dagliga promenader i samhället.
Einar Smith föddes i Klinte den 28 oktober 1917 och här har han bott i nästan hela sitt liv, om man bortser från studietiden och den första lärartjänsten i Levide.
Hans liv är ett stycke Klintehistoria.
Barndomshemmet är borta. Det låg vid Sicklings, på den plats där Klintehemmet senare byggdes och där vårdcentralen finns i dag. Gårdens marker sträckte sig hela vägen från kyrkan och ner till hamnen, men när Einars farfar sålde tomter till privatpersoner och handelsmän kunde Klintehamns samhälle, som det ser ut i dag, växa fram. Einar minns själv hur Willy Wöhler, "Karlsökungen", rullade fram på Donnersgatan med sin kärra, och han kan berätta målande om hur det sjöd av liv runt hamnen och järnvägsstationen och hur hela samhället levde upp med höstens stora marknader.
När Einar var tio år kom Visby Idrottsförening till Klinte för att göra upp med KIK, Klintehamns idrottsklubb. I brist på löparbanor gjordes sprinterloppen upp på gatorna och Einar tyckte att det var väldigt spännande. Där tändes det idrottsintresse som sedan har följt honom genom hela livet. Einar, som själv var bra på friidrott och orientering, var sedan en av de som startade IK Tjelvar 1958.
Efter tio år som folkskollärare blev Einar Smith rektor i Klinte. Det var händelserika år i skolvärlden. Den sjuåriga folkskolan höll på att omvandlas till en nioårig grundskola och 1967, invigdes den nya Klinteskolan. Här hade Einar förstås sett till att det också uppfördes en stor gymnastiksal.
När Klinte rektorsområde var som störst sträckte det sig från Västerhejde i norr till Sproge i söder. Einar Smith hade 1 000 elever på sina skolor, men ville vara närvarande för alla. Han besökte ofta sina skolor, följde med på skolbussarna och lärde sig namnet på alla barn.
Och många är de gamla elever som, många år efter skolan, har blivit glatt överraskade över att deras rektor känner igen dem och minns deras namn.
– Jag kommer fortfarande ihåg flertalet. Jag måste erkänna att jag har ett stort människointresse och det har varit en stor tillgång för mig, säger Einar Smith.
Einar lämnade skolvärlden i början av 80-talet, men idrottsintresset är fortfarande lika starkt. Tillsammans med Elsa har han besökt OS och andra stora tävlingar runt om i världen och långt upp i åren har han också varit aktiv inom idrottsrörelsen.
– Men när jag fyllde 90 år, då orkade jag inte längre, säger Einar.
Numera är det Elsa som ser till att Einar kan hålla sig uppdaterad om vad som händer inom idrotten och i samhället. Ett par timmar varje förmiddag läser hon högt ur dagstidningarna.
Han tror sig veta varför han ännu vid 100 års ålder har lyckan att vara hyggligt pigg och alert.
– Det beror till stor del på min hustru, säger Einar Smith.