Positiv musikalisk återanvändning präglar "Vinn hjärta vinn"

28 mars 2008 04:00
"Vinn hjärta vinn" är Pugh Rogefeldts första nya album på tiotalet år. Och det är en skiva som återupplivar minnena från Pughs så omtalade debut-Lp "Ja dä ä dä" från 1969. För med sig i Sandkviestution har han haft Georg "Jojje" Wadenius-gitarr och Janne "Loffe" Carlsson-trummor. Nykomlingen i gänget är basisten Ulf Jansson, fyra år när "Ja dä" släpptes (på denna spelade "Jojje" även bas). Det handlar således om samma sättning som spelade på Warfsholm under premiärkonserten vid den korta sommarturnén 2006.
Och visst, det låter en hel del som dåtid. Soundet är likt och texterna är ofta "Pughiska", det vill säga hans egen vokabulär där det pillemariskt småfinurliga och allittererande är lika frekvent som det mera rakt rimmande och ibland, nödrimmande.. Pugh ordleker och hittar nya vändningar eller en mening som ligger bra i munnen och bygger ut sen resten av lyriken så det räcker till en låt.

Något saknar man ändå texternas infallsrika lekfullhet, lätthet och våghalsiga associerande från då. För naturligtvis är det en mognare och erfarenhetsrikare Pugh som nu skapat låtar.
Men inledande "Dom stora äter dom små", "Sommarflum" och titellåten hade utan tvekan smält in utan några problem i hans tidiga verk. Hitpotential hittar man även i "Du kan kyssa din mamma ajö".
Pugh sjunger med sin karaktäristiska, emelllanåt något nasala stämma och minsann, har inte Gotlandsåren medfört lite gotländska som exempelvis i uttalet av "ut". Och till låtbilden hör förstås Pughs återhållna men ändå explicita gitarrlir som medför att låtarna infallsrikt bollar och rullar fram. Musikaliskt är det annars överlag ett balanserat och kompetent komp mera än sologlänsande. Ibland blir ljudbilden ganska Grymlingslik.

Men naturligtvis finns det material som låter modernare. "Monstret växer" kunde Thåström ha gjort. Och i "Lust hunger" refererar Pugh till husgudar som Stones ochYoung men även Metallica och i avslutande "Godnatt" råder allvarliga tongångar. Skivan är således inspelad i Sandkviestudion i Visby hamn, under några november- och decemberveckor i fjol. Micke Lyander har fungerat som tekniker och har tillsammans med Martin Axén (The Ark-gitarristen), som producen,t behandlat materialet lyhört och utan att påverka alltför mycket.
En skiva som delvis är en nostalgitripp, hur platsar den i dagens rikhaltiga utbud. För Pughianerna är den förstås ett måste och lekfullheten bör också kunna fånga in lyssnare som tidigare inte alls är bekanta med Rogefeldt & Co. För vem ler inte över en strof som "Dunderkanoner vad gör jag nu, blåsvarta toner och var e du". En sådan kan bara Pugh framföra trovärdigt.

Så jobbar vi med nyheter
Lars Schill