Våra JAS-plans spaningsuppdrag över Libyen har varit framgångsrika. Både materiel och personal har bestått proven med den äran. Vi kan vara stolta!
Att företaget skett i samverkan med Nato var nödvändigt - men det var inte därför som Jas-planen blev byggda för dryga kostnader. Tvärtom var de avsedda att underlätta neutralitetspolitiken genom att göra oss oberoende av import.
Efter det kalla kriget kvarstod inte samma behov. Därför diskuterades det möjligheten att avbeställa "delserie 3". Så blev inte fallet. 1997 beställde regeringen 64 nya plan. ÖB, flyggeneralen Owe Wiktorin, försäkrade politikerna att en satsning på flygvapnet kunde kompensera de försvarsluckor, som skulle uppstå, när armén och marinen reducerades. Därmed räddades flygindustrin, vilket politikerna ville.
Om denna process och dess långa förspel kan man läsa i generallöjtnanten Carl Björemans bok "Försvarets förfall. Konsten att lägga ned försvaret utan att någon bryr sig".
Björemans analys bekräftar vad man länge förmodat, nämligen att industripolitiken har överordnats försvarspolitiken. I detta avseende skiljer sig socialdemokratiska och borgerliga regimer knappast åt.
Bokens dokumentation är omfattande. Där kan man se en lång räcka av utlåtanden, yttranden, propositioner såsom uppträdda på ett snöre. Därmed får man ett skolexempel på hur språket kan dölja tankar och deras bristande sammanhang. Det är först resultatet som är i klarspråk. Det är inte nådigt!
Armén är reducerad till en "expeditionskår" för att kunna insättas i främmande oroshärdar under internationell ledning (i regel Nato:s). Möjligheten att rusta upp den har starkt reducerats genom att inga värnpliktiga utbildas och genom att tillgången på utbildningsbefäl, skjutfält och dylikt blivit mycket knapp. Motsvarande läge gäller för marinen, men dess tillfällen till utlandstjänst är färre.
Egentligen är läget för flygvapnet inte så mycket bättre. Av 204 Jas-plan återstår 100. Uppgradering av huvuddelen pågår. Lufttankningsförmågan var nödvändig i Libyenuppdraget men är det knappast här hemma. Lufttankning i vårt luftrum skulle dessutom bli ett lätt mål för en stormaktsangripare.
Vår försvarspolitik vidhåller alliansfriheten men söker ändå, offentligen, säkerhet tillsammans med andra. Detta hänger inte ihop. Att sända ut fem flygplan (kortfristigt) till Sicilien och en knapp bataljon till Afghanistan ger väl några "Nato-poäng" men inga garantier för hjälp, om vi skulle hotas här hemma. Vill vi ha hjälp av andra, måste vi åtminstone kunna försvara oss själva till dess sådan, oförberedd, hjälp hinner anlända.
Om vi inte återställer ett trovärdigt försvar av vårt eget territorium, då bör vi ta steget fullt ut och ansluta oss till Nato. I så fall får nog försvarsindustrin anpassas på ett sådant sätt som politikerna inte önskar. Det gäller i synnerhet flygplansindustrin - nationens stolthet.
Björemans bok belyser hur denna politiska bundenhet vid Jas-projektet har medfört en oacceptabel nedrustning av armén och marinen. Nato:s möjligheter att förstärka dessa är små - särskilt med markstridskrafter.