ångt före 1980-talets inplanteringar gjordes försök att skapa en rådjursstam på Gotland.
I öns fauna har rådjuren sällskap av många andra inplanterade arter.
Det första försöket att plantera in rådjur på Gotland gjordes 1886. I en skrift, som gavs ut i samband med Jägaregillets 100-årsjubileum 1936, berättar man om hur det gick till. Förslaget väcktes 1885 möttes av gillande hos Jägaregillet. De fick kungens tillstånd att hämta sex rån och två bockar från Ängelholm i Skåne. Det första försöket att fånga in rådjur misslyckades, men då fick man ett löfte om att få djur från greve Tott i Skabersjö i Skåne. Sommaren 1886 kunde åtta rådjur släppas ut på Elinghems myr. Här utlystes jaktförbud, men det hjälpte inte. Djuren dog. Några år in på 1890-talet hittades det sista rådjuret vid en strand i Väskinde "antagligen hetsat till döds av kringdrivande hundar".
1889 släpptes två rådjur, genom Jägaregillets försorg, ut på Furillen. Ödet för dessa rådjur rapporteras inte i skrifterna.
På 1940-talet kom frågan på tal igen, men nu var Jägaregillet mer skeptiskt. Rådjur skulle kräva rådjursrena hundar och ställa till problem för stövarjakten. Några jägare i Vall valde dock att på eget initiativ plantera ut sex rådjur mellan 1946 och 1948.
Några överlevare fanns det ändå, för under de följande decennierna kom rapporter från flera socknar om enstaka rådjur. Men "någon verklig rådjursstam tyckes sålunda inte ha utvecklats", konstaterar man i en skrift i samband med Jägaregillets 125-årsjubileum.
Det har gjorts många försök att plantera in nya arter på Gotland. Tjädern var en av de arter som inte etablerade sig här, trots upprepade inplanteringsförsök. Andra försök, som utplanteringarna av fasan och fälthare i början av 1900-talet, blev mer lyckosamma.
Räven är också inplanterad på Gotland. Efter ihärdigt jagande var den på väg att utrotas och 1938 blev den fridlyst. I den vevan köptes ett halvt dussin rävungar in från Småland. De planterades ut i Hangvar - och snart ökade stammen igen.
När det gäller kanin gick utplanteringen alldeles för bra. De tre kaniner som sattes ut i början av 1900-talet förökade sig så snabbt att de snart kom att hamna under rubriken "skadedjur" i Jägaregillets skrifter. "Rabbisarna" blev ett gissel för både jordbruk och skogsnäring och kommunerna klagade över höga kostnader för skottpengar.
Förre länsjaktvårdaren Rolf Beijnert minns en hårt drabbad bonde på Näs:
- Han sa att "jag bara sår. Skördar behöver jag aldrig göra", minns Beijnert.
På 40-talet inrättades en kaninskadenämnd och man försökte komma på nya och effektiva utrotningsmetoder. Somliga försökte utrota rabbisar med gift och saxar, andra tyckte att virussjukdomen myxomatos kunde vara ett bra vapen i kampen, men det fick man inte tillstånd till.
I början av 60-talet kom myxomatosen ändå till ön. Om det skedde med vilja eller genom att myggsvärmar som blåst till ön från det myxomatosdrabbade Skåne kan ingen säga, men sjukdomen ledde i alla fall till en kraftig minskning av rabbisstammen.
Varför planterar man in nya arter?
- Det är idéer som folk får. Människan vill ju alltid ha något nytt att jaga på. Men det blir ofta bara problem när man gör inplanteringar, säger Rolf Beijnert.