Till havs med trålar bröderna

Kommunikationsradion sprakar på VY 242 Vestland. Hon har knappt hunnit lägga ut från Ronehamn innan de andra fiskebåtarna vill luska ut hennes dagsplaner.
- Det finns två sorters fiskare. De som alltid gnäller. Och de som gnäller hemskt sällan.
GA följde med på en helt vanlig arbetsdag i fiskarlivet för bröderna Pettersson.

Fiskarbröderna Roland och Bertil Pettersson från Kappelshamn är stolta ägare till VY 242 Vestland. Hon köptes in för bara några månader sedan för dyra pengar. Men å andra sidan ger hon tillbaka mycket mer än den tidigare, mindre, fiskebåten.
Brödernas fiskebåt är nämligen en av de största trålarna som finns på Gotland. Hon kan ta 200 ton fisk i sina kylar. Trålen kan fånga in 80 ton på en gång.
- Vi är mycket nöjda med henne. Visserligen fick vi plugga in en annan skepparexamen, på Chalmers i Göteborg under våren, för att få köra henne. Men det var det definitivt värt, säger Bertil Pettersson.
Han är yngst av bröderna. 36 år. Storebror Roland är ett par år äldre. Det var från honom Bertil fick sitt intresse för att fiska, och storebror som haft stor del i sin lillebrors yrkesval. Detta har gjort dem till kompanjoner.
- Roland har alltid älskat att fiska. När han bara var 13 år, tror jag att det var, så köpte han in sin första båt. Den köpte han av vår morbror, berättar Bertil.
Storebror Roland bekräftar historien.
- När jag var liten tog jag varje tillfälle jag hade för att få åka ut och fiska. Då var det mest torsk som gällde. Fisken jag fångade rökte och sålde jag.
För pengarna köpte Roland nya krokar. På så vis kunde han fånga ännu mer fisk. Fisk som i sin tur inbringade ännu mer pengar.
- På så sätt kunde jag samla ihop pengar och köpa min första egna båt. 5 000 kronor kostade hon och jag betalade allt själv, säger Roland stolt.

Bröderna berättar att de inte är uppvuxna i en fiskarfamilj. De har det liksom inte i blodet. Fast ändå lite.
- Morfar fiskade på 1950- och 60-talet. Och farsan var sjöman. Och så har vi ett par morbröder som fiskade mycket lax och torsk, berättar Bertil.
- Vi är fem syskon. Men det är bara jag och Bertil som fiskar. Jag fick med lillebrorsan, det är jag glad över, säger Roland.
För när Roland gått ut grundskolan satsade han helhjärtat på fiske. Den första lilla båten byttes ut mot en större, i takt med att fisket gick bättre. När Bertil gick ut skolan mönstrade han på hos sin storebror och började livnära sig på fisket även han. I många år ägde de en 19 meter lång trålare tillsammans. Men i somras valde de alltså att investera i den nästan dubbelt så stora, 35 meter långa VY 242 Vestland.

Att de valde att bli fiskare har de aldrig ångrat. Säger de. Och tillägger flera gånger att det faktiskt är en livsstil.
En livsstil som innebär tidiga morgnar, arbetsamma dagar och sena kvällar.
- Men vi får göra det vi tycker är roligt. Plus att vi tjänar pengar på det och kan leva på det vi tycker om, säger de.
Gotlands Allehanda följde med bröderna Pettersson under en helt vanlig arbetsdag.
Det är en extremt tidig tisdagsmorgon i slutet av oktober. Redan klockan fem har bröderna förvarnat om att trålaren ska lämna sin hemmahamn i Ronehamn.
- Om ni behöver ha varma kläder? Nej, vi har faktiskt värme ombord, skrattar Roland när han kvällen innan talar om hur dags nästa dags arbete börjar.

Fast denna tidiga morgon började redan något tidigare för bröderna och deras anställda Erik Ahlgren och medhjälpare Kjell Broberg. För då skulle kvällens fångst nämligen lastas av vid infrysningsanläggningen i Ronehamn. I 750 liter stora plastbackar sugs strömming och skarpsill över från kyltanken i båten, till backarna på land. De flesta fiskarna dör redan i havet när de fastnar i trålen, av syrebrist. Annars gör de det i trålarens kyltankar.
Bertil står ombord tillsammans med Erik och kontrollerar att fisken sugs upp som den ska från båten. Roland står på land och sköter spakarna och tömmer över fångsten i backarna. När de fyllts upp, öser han en skyffel med is över. En truck kör sedan backarna en bit bort på hamnplan.
- De är en man kort inne i frysen. Så backarna kan inte köras in på en gång, säger Roland.
Back efter back fylls med fisk. Stora och små strömmingar och skarpsill varvas om vartannat.
- Vi fick väl en helt okej fångst i går, kanske runt 50 ton. Den måste vi lämna av nu, för att kunna gå ut, säger Roland.
På slaget klockan sex kliver truckföraren ur trucken och meddelar att hans pass är över.
- Jag har jobbat i tolv timmar. Nu måste jag hem och sova, säger han och vinkar hej då till en förvånad Roland som själv får ta över och ratta trucken.
Kjell Broberg rycker in och drar i stället över backarna där fångsten fylls.
- Jag är inte anställd eller så av pojkarna. Men jag har känt dem sedan de var så här små, säger Kjell och måttar med handen i lårhöjd.
- Jag jobbar inte längre. Så jag brukar fråga om jag får följa med dem ut och fiska, för det tycker jag är så himla kul. Jag är pensionär, men jag tycker inte om det ordet. Så skriv att jag är senior i stället. Det låter bättre tycker jag.

Kylanläggningen i Ronehamn har bara kapacitet att ta in runt 80 ton fisk per dygn. Så efter en dryg timmes arbete med att få över fångsten från båten till plastdunkarna inser bröderna att de måste ta med över tio ton fisk ut igen.
De har på bara en dryg timme fyllt över 50 backar med skarpsill och strömming.
- Det går bra. Vi har så stora fina kyltankar nu på båten. Det är inga problem, säger Roland.
Däremot menar han att det faktiskt är ett problem att frysen i Ronehamn bara kan ta cirka 80 ton per dygn.
- Det finns tre andra trålare i Ronehamn som också lämnar av sin fisk här. Det händer ganska ofta att vi måste åka till Västervik och lämna vår fisk där. Det innebär långa resor för oss, som kostar pengar, säger Roland.
- Jag skulle önska att frysanläggningen här i Ronehamn kunde byggas ut. Det skulle vara det bästa för alla.

De tre andra fiskebåtarna i Ronehamn har redan lagt ut. Det har inte ens hunnit ljusna. Roland kör i väg den sista backen. 52 stycken 750-litersbackar står nu radade på varandra om två och två.
- Vi skulle egentligen ha fått lasta av vår fångst först. Men vi kom in så sent i går kväll, att vi inte hann. Vi kom inte förrän 23-tiden. Det är lite sent, säger Roland.
Han berättar att det ofta blir så. Att de åker från hemmen i Kappelshamn på söndagskvällen och går ut med båten redan då. De fiskar hela natten, och kommer till hamn på eftermiddagen. Och så håller det på. Ända fram till torsdagarna.
- Då åker vi hem och tar helg. Vi måste ju ha i alla fall en vardag ledigt, så vi hinner med andra saker. Som att gå på banken eller uträtta andra ärenden man inte kan göra på helgen, säger Roland.

Roland och Bertil säger flera gånger att det är en livsstil att leva som fiskare. Det innebär också att de är lediga under större delen av somrarna.
- Vi fiskar inte på sommaren. Annars håller vi på från september till maj. Nu, så här på hösten, börjar fisken bli riktigt fin. Den här bäst så här års, säger Roland.
Det mesta av strömmingen och skarpsillen exporteras utomlands. Främst till Ryssland och Danmark. Bara en liten del stannar i Sverige.
- Visst kan man tycka att det är slöseri. Men så är det, summerar Roland.

Klockan är lite efter sex på morgonen när VY 242 Vestland lämnar hamnen i Ronehamn. Det är fortfarande mörkt ute. Kjell påpekar att skorna ska tas av och lämnas nere, innan man går upp till styrhytten.
- Annars blir pojkarna inte glada, ler han.
Uppe i styrhytten är det varmt. Tycker fiskarna. De har tagit av sig sina orangea galonkläder och går omkring i t-shirts och joggingbyxor.
- Vi har 25 grader här inne. Det är skönt, säger Bertil som styr färden ut till havs.
Framför sig finns flera skärmar. En visar hur djupt det är. En annan visar på en skärm hur stora fiskstimmen är i närheten och hur stora fiskarna är.
- Vi måste nog åka i alla fall ett par timmar innan vi släpper i trålen. Vi vill ha de större fiskarna, de stora stimmen. Inte de små, säger Bertil.
En annan skärm lyser svart. Det är tv:n. Bredvid ligger flera dvd-filmer. Bland annat "Pirates of the Caribbean".
- Vi hinner sällan se klart en film. Man får titta flera gånger. Det är alltid något som stör, ler Bertil.
Roland kommer upp på bryggan med en termos i handen. På en bänk står flera använda kaffemuggar. På alla står det skrivet "Navigare Vivare Est". Att segla är nödvändigt.
Bertil styr nästan hela tiden. Roland går och vilar en halvtimme. Erik tittar på hemsidan marintraffic.com. Där har han full koll över vilka båtar och fartyg som finns i närheten. Knappt har Vestland hunnit lämna hamnen innan kommunikationsradion börjar spraka. En annan fiskare vill ha kontakt.
Bertil pratar med fiskaren i över en kvart. De har knappt hunnit sluta prata med varandra förrän mobiltelefonen ringer. Det är samma fiskare.
- Allt kan man ju inte ta över komradion, ler Bertil.
- Då hör ju alla andra i området vad vi säger.
Och så håller det på. Alla de tre andra fiskebåtarna från Ronehamn hör av sig.
- Så här håller det på nästan hela dagarna. Bara när vi börjar lägga ut trålen är det lugnt på komradion och i telefonerna. Men så fort den är ilagd börjar det igen. Det är tyst när trålen tas upp, men så fort den är uppe då börjar ringandet igen, säger Erik och skrattar.

27-årige Erik har också fiskat i hela sitt liv. Han har en egen båt. Men för att pröva något nytt och kunna vara hemma med familjen lite mer, har han tagit anställning hos bröderna Pettersson.
- Det funkar bra. Det är lugnare och inte lika slitigt som att jobba själv, säger han.
Klockan halv åtta drar han och Roland på sig sina orangea galonkläder igen. Kjell också. Bertil sitter kvar inne i värmen. Måsarna har dykt upp från tomma intet och flyger runt båten. Vestland är nu cirka en drygt landmil ut. Och nu ska trålen i. Bertil har hittat rätt storlek på fiskarna och stimmen. Hoppas han.
Roland och Erik ställer sig nere vid trålen. Bertil sköter maskineriet inifrån hytten. På mindre än en halvtimme har den 120 meter breda, 190 meter långa och 30 meter höga trålen vinschats i havet. I fem timmar framåt går nu VY 242 Vestland bara i tre knop.
Väntan har bara börjat. Bröderna dricker kaffe. Fikar. Sover en stund. Byter av varandra med styrningen. Kjell hjälper också till. Erik går ner i mässen och kollar sin mejl.
- Nu kan vi bara vänta. Vi är så vana att vi inte tänker på det. Skönast är om man kan få sova en stund, säger Roland och Bertil.

När klockan börjar närma sig 13 ropar Roland att det är mat. Kjell tar över rodret och styr.
- Pojkarna är jätteduktiga på att laga mat. Det är som att äta på restaurang.
Till lunch blir det stekt potatis med ägg. Och chili con carne.
- Det är mat för män det, säger Roland nöjt.
Mätta och belåtna är det sedan dags att dra upp trålen. Bertil tippar på att det är runt 20 ton fisk i dagens fångst.
- Det är inte bra. Inte bra alls. Men hade det varit nere på tio ton, då hade jag sagt att vi inte fått någon fisk alls. Så är det.
Återigen kommer måsarna från ingenstans när Roland och Erik visar sig ute på däck med sina orangea kläder. Ibland ropar de något till Bertil som sköter rodret. Men oftast kommunicerar de utan ord.
- Vi har ju jobbat ihop så länge. Inga ord behövs, säger Roland en timme senare när fiskebåten är på väg in mot hamn igen.
Återigen berättar han att fiskelivet är en livsstil.
- Jag har fru och barn. Familj. De är vana vid det här livet. Jag också. Jag skulle aldrig byta bort det mot något annat.
Bertil håller med.
- Jag har en källing, inga barn. Jag trivs med det här livet. Fast jag har aldrig provat något annat i och för sig.

De berättar att sjukdagar och sjukpenning inte existerar i deras värld.
- Det finns inte att vi blir sjuka. Förkylning eller influensa, vi jobbar i alla fall. Vi kan ju inte sjukskriva oss. Det drabbar ju alla andra i så fall. Det går inte, säger Roland.
Nästan på slaget klockan 16 är Vestland förtöjd i Ronehamn. Hon är första båt i hamn, och först i kö att få lasta av dagens fångst.
- Vi har turordning. Så de andra fiskebåtarna har fått vänta på oss. Jag hoppas att vi kan lasta av all vår fångst i dag, säger Roland.
25 ton blev dagens fångst. Inte mycket, enligt bröderna.
- Fast så säger nästan alla fiskare, avslöjar Erik.
- Det spelar ingen roll hur mycket fisk man får. Man är aldrig ändå riktigt nöjd. Det tillhör liksom den här branschen, ler han...