Civilsamhället, afghanerna och politiken

"Strax innan jul fick alla ledamöter i regionstyrelsen ett bokpaket".

"Strax innan jul fick alla ledamöter i regionstyrelsen ett bokpaket".

Foto: David Skoog/arkiv

Afghanistan2020-02-24 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Strax innan jul fick alla ledamöter i regionstyrelsen ett bokpaket. Avsändare var alla EBO-föreningar på Gotland men det rent praktiska med att köpa in böckerna ”Dom som stod kvar” av Thord Eriksson och ”Förvar” av Hasebullah Fateh och Ylva Liljeholm gjorde vi som undertecknar denna insändare. 

Båda böckerna handlar om hur vårt land behandlar de unga afghaner som kom 2015. De handlar också om civilsamhället – allt engagemang som svenskar lagt ner för att stötta, hjälpa och integrera och som i böckerna uttrycker stor vanmakt och besvikelse över nuvarande migrationspolitik. 

Varje bokpaket var värt ungefär 400 kronor. Vi tyckte att det var en fin gåva, en slags mild aktion för att uppmärksamma ett stort problem som bara kan lösas politiskt. Vi bad regionstyrelsens ledning om att få dela ut böckerna vid deras sammanträde 8 december men det fick vi inte. Istället kom en nämndsekreterare och hämtade bokkassar som vi lämnade i receptionen på rådhuset. 

Vi accepterade detta. Vi vill inte göra en medial grej av aktionen. Vi ville få till en dialog med våra lokala politiker för att förstå var de står i frågan och vad de vill göra för att ändra situationen för dem som drabbats. Vi bifogade också ett brev i paketen som beskrev just detta.

Sen hörde vi inte ett ljud. Vi fick själva ringa och höra om böckerna delats ut. Efter en tid hörde vi av oss via mejl till ledamöterna och frågade om de hade läst och vad de tyckte. Vi fick fem-sex svar. Ganska intetsägande sådana, även om flera höll med oss i sak och någon skrev att hon personligen inte tycker att någon ska utvisas till Afghanistan.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade blivit om vi gjort utdelningen under mediabevakning. Om vi varit argare och oartigare. Om vi haft banderoller och skrikit slagord. Vi ville inget av det. Vi ville ha en dialog. Vi ville ha kontakt med lokala politiker för att de i sin tur ska kunna påverka vår riksdag och regering. 

Läser man ”Dom som stod kvar” och ”Förvar” och tar de berättelserna och vittnesmålen på allvar - ja då måste man agera som politiker. Nu! Det handlar om liv. Det handlar om vårt rättssystem. Det handlar om vilket land Sverige ska vara.

Vi önskar: en dialog med ledande lokala politiker.
Vårt mål: att utvisningarna till Afghanistan stoppas.
Vi är: i gott sällskap. Samma sak kräver Röda Korset, Rädda Barnen, Amnesty, Svenska kyrkan med flera.
Amnesti nu!