Det är många i vårt land som har öppnat sitt hjärta och hem för afghanska flyktingar, för ensamkommande unga, män, kvinnor och familjer.
Under det senaste året har vi kunnat läsa om svenska familjers stora sorg, när den unga människa man tagit till sig i sitt hjärta, skickas tillbaka till Afghanistan. Vi som bor på Gotland minns den lilla flickan ”Guldkråkan”. Hon utvisades med sin familj och lever nu ett mycket svårt liv, medan hennes svenska mamma fortsätter sin kamp för att få henne tillbaka.
På senare år är det många svenska familjer med stor sorg för de har tvingats ta farväl av en familjemedlem utan att veta när och om man har möjlighet att ses igen.
Många känner även skam över vårt land, som varit känt över hela världen för att värna mänskliga rättigheter och för sin generösa flyktingpolitik, men som inte ens tog emot de barn och unga som flytt krig och terror från ett av världens allra farligaste länder.
De svenskar som hjälper flyktingar gör det med medmänsklighet och ett stort engagemang. Otaliga timmar läggs ner på att få kontakt med myndigheter och juridiska ombud. Man förmedlar kontakter inom arbetslivet och med skolan. Man lär ut svenska språket och svensk kultur, framför allt är man en medmänniska i vardagen och en trygg person att prata med då traumatiska minnen dyker upp.
Det Sverige utsätter afghanska flyktingar för är inte humant! Det är många svenska familjer som kan och vill garantera flyktingar trygghet och försörjning, men det räcker tyvärr inte.
Allt vi gör i det här landet är reglerat i lag, och några sådana möjligheter att hjälpa erbjuder ingen lag. Den lagstiftning vi har fått efter den 24 november 2016 ger varken barnfamiljer eller unga flyktingar det skydd de behöver!
Den nya gymnasielagen gav möjligheter till ensamkommande att få stanna om de studerar, men den ger inte barnfamiljer något skydd och det är tusentals och åter tusentals unga ensamkommande som inte omfattas av gymnasielagen. Vi kan ta del av deras svåra förhållanden i massmedia, både de som har flytt till Paris och de som lever kvar i vårt eget land.
Den första januari 2020 blir FN:s Barnkonvention svensk lag. Då tvingas man på ett tydligare sätt att se till varje barns enskilda behov av trygghet och säkerhet.
Detta borde leda till tusentals omprövningar av Migrationsverkets beslut, och det borde ge alla afghanska barn under 18 år nya möjligheter att få stanna. Vi är många som hoppas på detta! Men alla andra afghaner då? Hur ska det gå för dem?