Före jul, det som brukar kallas barnens största högtid, fick sex barn på Gotland var sitt brev från polisen med en kallelse. Barnen är mellan sex månader och 14 år och det stod i kallelsen att de skulle infinna sig på poliskontoret för ”samtal om ditt ärende!”
Hade de gjort något brottsligt? Nej, verkligen inte! Deras ”brott” är att de har haft oturen att födas i familjer som har afghanskt ursprung.
Jag gick med en av familjerna till polisen, vilket var en skrämmande upplevelse för den lilla familjen. Jag blev också mycket illa berörd. I det lilla förhörsrummet väntade tre personer från gränspolisen och en tolk.
Vi som arbetar med dessa frågor vet att bedömningen inte är rättssäker. Att det har betydelse vilken handläggare, tolk, advokat och nämndemän de får. Samma skäl kan få helt olika bedömningar.
Migrationsverket säger, att visst är det farligt i Afghanistan men det finns vissa områden som är säkra, dit kan ni åka!
Afghanistans flyktingminister sa i en intervju före jul att det absolut inte finns några säkra områden i Afghanistan.
Vad har hänt med vårt land, som varit känt för solidaritet och medmänsklighet?
Hur kan det ha blivit så, att vi nu vill utvisa små barn till vad FN anser vara världens farligaste land, ett land där det varje dag dör eller lemlästas nio barn? Varenda dag!
Barn som är födda här. Barn som talar perfekt svenska, som går på förskola och i skolan. Som bara vill vara barn och bara vill leva!
Jag förstår det inte och jag kommer aldrig att acceptera det!
Familjerna har nu varit här i snart 4,5 år. De har upplevt krig och förtryck, de har gjort stora ansträngningar för att ta sig hit. Vandrat över bergen, en del har blivit beskjutna, andra slagna under vägen, de har åkt i livsfarliga gummibåtar över Medelhavet, vandrat genom Europa och till slut kommit fram till det land, som de hört skulle vara så bra för deras barn.
Här har avslag följt på avslag, tills de nu kallats till gränspolisen för att deras ärende ska diskuteras. Det känns som att mötet går ut på att få dem att resa till Afghanistan frivilligt eller att de ska bli så skrämda att de ser sig tvungna att ge sig av härifrån, åter på flykt till ett annat land.
Att uppleva föräldrarnas och barnens förtvivlan gör så ont i hjärtat!
Vid två tillfällen har jag tagit upp frågan om de afghanska barnfamiljerna med statsminister Stefan Löfven.
Hans svar var: ”Det är inte jag som bestämmer, det är Migrationsverket!”
Jag har också talat med Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik som säger:
”Det är inte vi som bestämmer, det är politikerna!”
Så fortsätter de att skylla på varandra medan barnen och deras föräldrar lider!
Nu räcker det!
Låt Sverige åter bli ett land för medmänsklighet och solidaritet!
Låt barnen få leva! Ge dem amnesti!