Den ekonomiska politik som fördes mellan 2006 och 2014 har tjänat Sverige väl. Med Anders Borg (M) som finansminister hölls sysselsättningen uppe, vi prioriterade välfärdens kärna och såg till att Sverige klarade den ekonomiska krisen bättre än andra jämförbara länder. För stora delar av den svenska befolkningen märktes inte den globala ekonomiska krisen alls, medan den i andra europeiska länder har ärrat hela generationer. Det är en stor politisk bedrift. Men mer behövs om vi ska pressa tillbaka dagens arbetslöshet - som till stor del utgörs av människor som invandrat till Sverige.

När EU-kommissionen nyligen gjorde en analys av Sveriges ekonomi gav man ett antal rekommendationer för att pressa tillbaka arbetslösheten. Likt oberoende forskare sagt tidigare bekräftar Kommissionens rapport att jobbtillväxten varit stark de senaste åren, men att tillväxten är koncentrerad till jobb som kräver högre utbildning eller stort humankapital. När man tittar på statistiken för lågkvalificerad arbetskraft visar det sig att arbetslösheten är omkring 18 procent, medan den allmänna arbetslösheten ligger under 7 procent. Trösklarna är alltså fortfarande för höga. 

Den lösning Kommissionen nämner som en framkomlig väg är riktade skattesänkningar på arbete, som enligt deras beräkningar har goda förutsättningar för att pressa tillbaka arbetslösheten för lågkvalificerad arbetskraft och få in människor på arbetsmarknaden. I Sverige har vi tidigare kallat det för Arbetslinjen – och det är en politisk inriktning Sverige på nytt behöver damma av och göra verkstad av.

Mindre glädjande är att Kommissionen föreslår att vi ska finansiera dessa skattesänkningar med höjd skatt på bostäder och krediter. Det torde vara för att man tyvärr är lite för mycket ekonom och lite för lite politiker. Fastighetsskatter är såklart ur ett ekonomiskt perspektiv en skattebas som inte snedvrider alltför mycket – men rent politiskt är frågan ogenomförbar då den inte uppfattas moralisk hos befolkningen eller partierna. Någon ändring på den fronten finns inte i sikte.

Istället bör vi finansiera en ny arbetslinje för bättre integration med åtstramningar i bidragssystemen och att man avstår från att införa regeringens ”familjevecka” och ”friår”. Det skulle i sin tur ytterligare stärka drivkrafterna att arbeta – vilket också förbättrar integrationen – och i förlängningen också stärker sammanhållningen som vi vet är så viktig för ett lands välmående.