För fem år sedan läste jag ett dokument skrivet av en numera avliden arkeolog, vars efterlämnade arkiv jag förvaltar. Arkeologen omnämner där en person inom musei-världen med problem att skilja på mitt och ditt. Något vederbörande själv hade svårigheter med.
Personen i fråga var högt rankad inom den statliga museala numismatiken. Min första tanke var att det var osannolikt att en sådan person som var satt att förvalta historiska föremål, samt var höjd över varje misstanke, skulle stjäla av det han själv vaktade, så jag släppte den tanken. Ett par år senare såg jag i en kvällstidning att en museichef ertappats med att stjäla frimärken på ett auktionshus på Södermalm i Stockholm. Jag kollade vem det var. Det var samma person som initialt åsyftades. Vilket gav mig bryderier.
Jag beslöt informera berörda myndigheter om den information jag hade, men trodde inte att det skulle få respons. Men till min glädje hade jag fel. Det visar sig att brott mot kulturarvet ska utredas, oavsett vem som kan misstänkas.
Då återstår frågan. Kan även Gotland vara drabbat i en härva där det uppges att 1200 unika mynt stulits? Men det gäller då mynt som är bokförda och kända. Kan räven även ha vaktat direkt vid hönshusets dörr? Det vill säga ha suttit på pass vid kanten intill fyndgroparna. Kan det vara så illa att en och annan slant från utgrävningarna på Ön, som är känt för dyrgripar i jorden, har hamnat i privata fickor i stället för i fyndkorgen? Och, varför håller en tjuv inom just det skrået koll på andra kollegiala tjuvar. Om en så högt rankad tjänsteman inom museala numismatiken, som anses höjd över alla misstankar, kan misstänkas för brott där han missbrukat sin ställning, så blir den mycket relevanta frågan: Vilka kan vi då lita på?