Aron Emilsson kulturpolitisk talesperson och Jonas Andersson ledamot av Riksdagens kulturutskott, båda SD, skrev 4/1 om ”traditionell arkitektur”. Insändaren är en förenkling av verkligheten.
Vi kan väl börja med Riksdagshuset. Det ritades av arkitekten Aron Johansson och stilen han valde var nybarock – den stil som dominerat 1800-talet. Vid invigningen 1906 var kritiken inte nådig då arkitektkåren då var fullt upptagen med (den i mitt tycke fantastiska) jugendstilen. Att bygga i ”traditionell stil” ansågs då fegt och bakåtsträvande. Den uråldriga barocken vann inga jubelrop 1906. Jag gissar att skribenterna efterfrågar just denna typ av byggnader när man efterfrågar ”traditionell arkitektur”. En blinkning åt ”förr” och ”den gamla goda tiden”.
Vad ”folk vill ha” är en svår väg att gå. Det finns retrovurm som menar att det som byggdes förr var bättre. Den tanken kan kopplas till en större nostalgisk strömning av nostalgi i samhället – det var bättre förr. Men vilken arkitektur ska var normerande? Vilken tid vill Emilsson och Andersson att vi ska låsa fast den svenska arkitekturen i? Eller anser de att voluminösa byggnader ska ”spegla tiden” som den gjordes av arkitekter som Boris Iofan eller Albert Speer.
På samma vis som resten av samhället utvecklas så gör också konst, form och design det. Samhällsbyggandet, planeringen och arkitekturen är sådant som också följer med och som utvecklas tillsammans med människor i samhället.
När städer växer ställs krav på plats för människor. Stockholm har gått från ett par strategiskt befolkade holmar till en stor stad. Lager har lagts till lager och de hus som byggts har varit kombinationer av skönhet, hållbarhet och funktion – eller som arkitekturhistorikern Elias Cornell uttryckt det ” Estetiskt organisation av praktisk verklighet”. Varje tid har sin stil. Byggteknik och planering ger nya möjligheter till estetisk utformning. Varje tid måste få göra avtryck annars är allt ointressanta pastischer.
Skribenterna tänker sig ”lokala folkomröstningar” eller ”demokratiskt valda råd” för att bestämma vad som ska byggas. Lokala folkomröstningar låter som en onödig administrativ överbyggnad. Redan i dag går att arbeta med granndialog inom PBL. Och de ”demokratiskt valda råden” finns redan i form av byggnadsnämnder och fullmäktigeförsamlingar runt om i landet?
Att som SD efterlysa ”traditionell arkitektur” baserat på folkviljan är en förenkling av frågan. Det är bakåtsträvande och saknar vilja och vision för en bättre framtid.