En tapper skara tiggare och riddare och sagoprinsessor fyller staden innanför murarna, som en sista vÄg av besökare, innan en ensam engÄngstallrik med vildsvinsrester syns blÄsa bort i vinden frÄn fÀrjan som lÀmnar ön, dÀr grÀset nu Àr gult, dÀr tÀlten körs ivÀg. Rosa enhörningsplastbÄtar töms pÄ luft och trycks ner i en kÀllare och i fönstren pÄ krogarna lÀngs Adelsgatan och Stora torg hÀnger skyltar med texten "StÀngt, vÀlkomna tillbaka nÀsta sommar!", ekot tystnar över blÄ lagunen, skygga studenter flyttar in och möblerar tillbaka partykvartarna till sin ursprungliga nudelsoppsstatus. Systembolaget skickar tillbaka ett par pallar med Aperol till huvudlagret pÄ fastlandet, för de kommer ÀndÄ inta att sÀljas förrÀn nÀsta sÀsong...
Inte fullt sÄ drastiskt, kanske, men kÀnslan finns dÀr.
Den vÀrsta irritationen har sköljts bort av nÄgra kraftiga hÀllregn. NÀr förvÀntningarna Àr som högst, nÀr vi ska fÄ vÄr drömtid pÄ Äret, bofasta som turister, dÄ kan allt gÄ fel.
Vem minns inte "Vi hade i alla fall tur med vÀdret"?
SÄ hÀr en mulen förmiddag kan jag uppskatta minnet av en timme i skuggan pÄ Södertorg, att fÄ snegla bakom solglasögonen, pÄ horderna av blÄhÄriga kryssningsturister med semesterskjortan instoppad i Kakhiskjorts, i stödstrumpor och sandaler. Pizzerian i en lada, mitt ute i ingenstans, med levande musik och fÀrgade lampor i trÀden, charterpulsen nere vid strandpromenaden. Tisslet och tasslet och kÀnslan av liv.
Det Àr vÀl nu vi nyktert kan analysera lÀget, utan att kasta kebabpizza eller könsord pÄ varandra...
Eva Nypelius (C) sÀger i en artikel i Helagotland.se 7 augusti att det inte gÄr att svara pÄ vad turismen kostar.
Region Gotland siktar mot 400 000 fler turister Är 2027, om Àn med förhoppningen att sÀsongen förlÀngs.
Utan att veta om vi gÄr plus eller minus pÄ kalaset.
Vi behöver inte oroa oss för att stÄ utan besökare. Gotland Àr unikt, vackert och för mÄnga av oss paradiset pÄ jorden. Regionen behöver inte sikta pÄ en ökad turism. Regionen behöver fokusera pÄ ett hÄllbart samhÀlle, över tid.
Att en lantbrukare inte lÀngre kan se nÄgon lönsamhet i sin produktion och istÀllet bygger om ladan till bed & breakfast, innebÀr att vi steg för steg nÀrmar oss ett beroende av turism och en utsatthet som isolerad ö. LÀnsstyrelsen har konstaterat att vi vid en kris skulle klara livsmedelsförsörjningen i tvÄ dygn.
Att fastigheter köps upp av fastlÀnningar med kapital innebÀr att Adelsgatan blir en vildavÀsternkuliss som blinkar till nÄgra veckor om Äret, att fastighetspriserna drivs upp och unga barnfamiljer fÄr problem att etablera sig pÄ ön, befolkningen blir Àldre, skatteintÀkterna fÀrre.
Vi blir ett guppande Disneyland i grÀlla fÀrger och den dagen en ny pandemi drar undan fötterna pÄ turistnÀringen, har vi...
Ingenting.
Vi har ett ansvar för att hÄlla den hÀr ön flytande, ett ansvar gentemot vÄra barn och barnbarn, men Àven mot alla de mÀnniskor som hÄller drömmen om sommaren varmt om hjÀrtat och som ska fÄ kunna resa till sina drömmars mÄl, nÄgon gÄng ibland, nÀr sommaren Àr som finast och allt kan hÀnda!