Det går inte en dag utan att något som handlar om äldre väcks i media. Med fokus på problem.
Ömsom beskrivna i någon miserabel artikel, ömsom klappade på huvudet. Likt en påse med blandgodis buntas vi ihop, trots Socialstyrelsens löfte att äldre skulle ses som individer och inte ett kollektiv.
Men så kom pandemin, och i ett huj blev vi ett kollektiv!
Visste inte samhället, det vill säga kommuner, landsting och politikerna som sitter bakom Rosenbads dörrar att det framöver skulle finnas personer även efter 65-årsstrecket? Personer som behöver göra anspråk på olika form av boende, omsorg och vårdande insatser? Trodde samhället att vi skulle tacka för oss, lägga oss ner och bara dö efter att vi försett samhället med att ha fött barn, jobbat och hållit landet flytande?
Och pensionen, som skulle bli så bra! 70 procent, jo pyttsan! Skälig nivå – hur stavas det?
Nu är vi omkring 2,5 miljoner 65-plussare som börjar inse vad ålderism står för.
Under tiden det eventuellt byggs olika seniorboenden och utbildas undersköterskor som behövs i vår närhet får vi gräva där vi står, leta i vår egen självkänsla, inte låta oss bli klappade på huvud eller axel. Utan ha en värdig, aktiv roll i samhället.