Coronakommissionen beskriver i sin delrapport om äldreomsorgen det som vi alla redan visste men inte brytt oss om. Nämligen att äldreomsorgen under årtionden blivit nedprioriterad till förmån för skattesänkningar som i första hand gynnat medel- och höginkomsttagare.
Drabbade är i synnerhet de äldre på särskilda boenden och personalen i omsorgen. Timvikarier och delade turer är knappast något som gynnar verksamheten. Personalen har i många år protesterat mot förhållandena i omsorgen men för döva öron.
Politiken har haft fullt sjå med att flirta med medelklassen. Kommissionen pekar ut regeringen som huvudansvarig men även tidigare regeringar får ta åt sig. Det är en rimlig bedömning, tycker jag, men ansvaret för haveriet sträcker sig långt tillbaka och delas av oppositionen som drivit på för sänkta skatter och privatiseringar och inte minst i regioner och kommuner trasat sönder överblicken genom marknadsliberala reformer, typ New Public Management.
Förhållandena inom äldreomsorgen, präglade av underbemanning och underfinansiering, delas av många andra länder i Europa men våra nordiska grannländer avviker genom att uppvisa bättre arbetsförhållanden i sina boenden. Tyvärr verkar inte opinionen dra några slutsatser av dessa politiska misslyckanden fullt upptagen som man är med att tävla i vem som tycker sämst om den rådande gängkriminaliteten.
Kanske ett tecken på omfattande självskadebeteende. Kommissionen föreslår i alla fall ett antal åtgärder för en mer anständig äldreomsorg, bland annat bättre bemanning, ökad anställningstrygghet och ökad medicinsk kompetens. Hoppas kan vi alltid.