Rolf Öström (M) konstaterar i sin insändare, tillsammans med Johan Malmros (C) samt Sara Lidqvist (KD), att det inte är ”en bra idé att kräva att det ska finnas ett exakt antal undersköterskor som jobbar på avdelning vid en viss tidpunkt på dagen, eftersom behoven kan skifta stort beroende på vilka personer som bor där.”
Öströms politiska utgångspunkt visar sig klart och tydligt. En människosyn kan anas, där våra äldre i behov av vård- och omsorg fortsättningsvis ska kategoriseras utifrån sitt specifika vård- och omsorgsbehov. Hur ska denna urskiljningsprocess gå tillväga? Vem eller vilka ska utföra den?
Vad kommer vi att uppnå med denna rangordning av människors grundläggande behov? Får vi i Öströms värld så småningom uppleva äldreboenden där du tvingas gå igenom en klassificering inledningsvis, för att sedan placeras utifrån den aktiva hjälp du behöver.
Somatiskt sjuka bildar en grupp för sig med x antal anställda. Demenssjuka bildar sin grupp med y antal anställda och så vidare.
Öström vill fastslå att kvalitet inom äldreomsorg i första hand skapas mellan ”den som hjälper och den som tar emot hjälpen.” Det ger jag honom en poäng för. Dessvärre framträder en bild, där den som kan tala för sig själv även blir den som kan kräva sin rätt till god omsorg.
Den som däremot mist förmåga att föra sin talan, också riskerar att mista sin rätt.
Vem får uppleva en vård med kvalitet? Vem blir sittande med nitlotten?
Äldrevård och Öströms kvalitetskrav
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.