Som lite motvikt till det negativa, vill jag härmed säga att jag är väldigt glad över att min mamma fick bo sista delen av sitt liv på äldreboendet. Att hon fick sitt sista ett och ett halvt år i livet tillsammans med personal som brydde sig, äta mat tillsammans och umgås med andra, gjorde mig trygg och lättad.
Nästan varje dag fick de nybakat kaffebröd till kaffet på eftermiddagarna, doften spred sig långt ner i korridoren när jag kom på besök. De äldre satt vid sina runda bord, pratade, skrattade och hade både trevligt och roligt. Vem vill missunna sin förälder det? Alternativet för henne var att sitta ensam i sin lägenhet med hemtjänstpersonal som stack in huvudet någon gång per dag. Hemtjänst (regionen) som ständigt bytte personal, såg inte försämringarna som skedde hos mamma. Hennes vistelse i hemmet slutade med vånda, oro och misär.
När mamma till slut hamnade på Terra Novas äldreboende kunde vi barn känna oss trygga, vi visste att hon fick omvårdnad och tillsyn. Det fanns gott om aktiviteter att delta i om man så ville. Vi anhöriga fick kontinuerliga brev om vad som var på gång följande månad. De boende fick delta i boråd, deras önskemål om aktiviteter och förbättringar möttes upp av personalen.
Där, som jag anser fanns brister, var omvårdnaden i livets slutskede. Det kändes uppenbart att personalen inte hade kunskapen och rutinen i den typen av omvårdnad. Däremot så hade jag tät kontakt med personal och arbetsterapeut.
När jag nu läser i tidningen om de oerhörda bristerna som finns på boendet är det inget jag vill skriva under på. Jag tror inte att de som jobbar på Terra Novas äldreboende känner sig särskilt upplyfta av vad som skrivs i tidningen. Jag vill tro att alla gör sitt bästa. Jag skulle vilja att tidningen gör ett reportage med någon av de boende där? Får vi samma negativa läsning då är jag beredd att backa på vad jag skrivit ovan. Fram till dess, all heder till de som jobbar med våra gamla, i privata som kommunala äldreboenden.