I förslaget till ny skolorganisation utgör den urbana normen en ständigt närvarande kuliss. Den genomsyrar förvaltningens förslag likaväl som den efterföljande debatten. Ingen seriös samhällsdebattör skulle idag komma undan med att hävda att ”det kan väl funka med en kvinnlig chef men generellt är ju män bättre ledare”. Däremot kan vi nu nära dagligen höra tjänstemän, politiker och insändarskribenter på fullt allvar hävda att skolor i stan är generellt bättre än skolor på landsbygden, att centralisering är lösningen på alla problem och att undervisning bedrivs bättre i större enheter.
Den urbana normen är ett synsätt där staden är det normala och önskvärda medan landsbygden betraktas som det avvikande: ”Landet må vara rofyllt och en underbar plats för rekreation men varje vettig människa förstår att vill man ha samhällsservice så måste man flytta till stan”.
Det är inte alltid dessa åsikter är uttalade – nej, de är oftast underförstådda och hänvisas till som självklarheter. Det är just så som normer fungerar. Om det är svårt att få syn på en norm så kan det hjälpa att vända på perspektiven. Betänk följande resonemang: ”Vi behöver mer resurser till skolorna i Kräklingbo, Hemse och Fårösund, därför behöver vi lägga ner Solberga och S:t Hansskolan. Visst, de är välfungerande skolor men vi måste se till helheten!”
Känns det ovant? Avigt? Till och med provocerande? Det beror på den starka urbana norm som vi alla är präglade in i. De senaste decennierna har vi lärt oss att belysa och problematisera normer kring genus, sexualitet och etnicitet. Men den urbana normen är fortfarande så gott som osynlig, trots sin oerhörda styrka.
Det är den normen som gör landsbygdens skolor till de problematiska, de som måste läggas ner för att skolan ska nå sina mål om likvärdighet, kvalitet och kompetensförsörjning. Detta är viktigt att genomskåda eftersom normer är knutna till privilegier och resurser - vilkas behov ska tillgodoses och vilka vill man spara pengar på med ovetenskapliga hänvisningar till påstådd ”kvalitet”?
Centraliseringens problematiska konsekvenser för miljö, hälsa och välbefinnande blir alltmer uppenbara för varje år. Men det finns alternativ! Inte minst har den pågående pandemin visat på fördelarna och möjligheterna med mindre sammanhang och en mer decentraliserad struktur. Nu behöver vi tjänstemän och politiker som vågar lyfta blicken, titta framåt och se helheter och inte bara rulla på i de gamla hjulspår som alltid leder till stan.
Alla vägar bär inte till stan
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.