Sättet de ska göra det på är att suga ur koldioxiden ur sin förbränningsrök, lagra den för att sedan frakta bort den med fartyg och pumpa in den i berggrunden någon annanstans.
Vad de inte talar särskilt högt om är att den tekniken inte ännu finns i drift i någon cementfabrik, ja knappt i någon anläggning alls på jordklotet. 2025 planerar de att starta en egen pilotanläggning i Norge, så tekniken är alltså ännu på försöksstadiet. Eller som The Guardian nyligen skrev om CCS-teknik: “It´s expensive, energy-intensive and historically unreliable. … a greenwashing tool to excuse more drilling.”
Att beskriva någonting som bättre än vad det är kallas ibland för ”att sminka grisen” och det är vad Heidelberg håller på med. När alla vill hitta sätt att hantera koldioxidutsläppen så verkar inte ansvariga myndigheter eller kommuner och regioner ställa de vanliga kraven på evidens, det vill säga att tekniken ska vara bevisad som effektiv och säker, innan tillstånd ges att använda den.
Den liberala miljöministerns kommentarer efter besöket i Slite häromdagen visar att regeringen svalt skönmålningen från Heidelberg, på samma sätt som de gjort med kärnkraftsfrågan.
Vad gäller kalkindustrins senaste ansökningar om att få utöka sin brytning på Gotland så är även dessa fulla av grissminkning. Industrin påstår att djupare brytning inte hotar grundvattnet trots att det finns fakta på det.
De erbjuder vattentäkter i gamla kalkbrott, men vill inte tillåta vattenskyddsområde där. Heidelberg säger å ena sidan att Tingstäde träsk kan sänkas med 90 centimeter när de bryter mer i File Hajdar men försöker få beslutsfattare att tro på att den risken kan minskas med att spruta in betong i berggrunden (ungefär vad Skanska försökte med i Hallandsåsen med känt resultat).
Kalkindustrin påstår att de skapar arbetstillfällen med CCS, samtidigt som man i andra kanaler säger att det blir färre jobb med automatisering och ny teknik.
Det är, i alla fall för oss i Miljöpartiet, väldigt uppenbart att det jobbas hårt med att sminka kalkbrytningsgrisen och regionens analysförmåga och beslutsprocess i dessa frågor verkar halta betänkligt.
Jurister skriver positiva formuleringar om kalkbrytning för att ”göra det enklare för domstolen”, förvaltningar vågar inte vara öppna med riskerna och regionstyrelsen vill inte ta ställning till kalkbrytningens påverkan på besöksnäringen.