Så hörs viskningar och rop i den digitala Almedalsveckan. Lugnet råder i världsarvet och sju inseglande talare och några jollar är på gång i etern. Mer eller mindre trovärdiga budskap lyfts fram, som ormens ägg och utan hets. Möten ansikte mot ansikte sker mer charmlöst i mobilerna. ”Nattvardsgästerna” som brukade släntra i vindlande gränder till arla frukostmöten, sitter nu i balkongskuggan på obestämd plats i riket, med egen medhavd frukost från köket. Sommarnattens leende pryder en och annan partihandlare med kompromisslösa kompromisser. Förmiddagspredikan har införts då marknadstiden kortats.
Blir det nu en snackis/tweetis från scener ur ett äktenskap och i sådana fall vilken scen? Uppbrottet? Eller blir den om ett fångat förfluget ord från kommentatorerna, likt gycklarnas afton. Att en och annan larmar och gör sig till kan man gissa. Från marionetternas tid minglar mustiga män (när matchen är slut) i nätens mötesrum, för att inte tala om alla dessa kvinnor. Sånt händer inte här, säger du. Betraktat nära livet ur djävulens öga blir där - just här.
Det hindrar verkligen inte beröringen av en frånskild i lustgården, med tydligt samtycke därtill. En lektion i kärlek i hustruskolan, är nyttig för en bortgången dämonregissör. Schack matt. Snart är resonemangen över, och tid kommer för att plocka smultron i stället. Då övergår den magiska öns flimrande bilder till ett drömspel bland ruinerna, där dimmorna skingras och eftersnacket är skrivet redan före. Rosén - vart tog den vägen? Den är ute för nu är det kaffekalas som gäller. En talman bjuder in, så att andra får bjuda till. Det kan bli ett fasligt springande eller kanske en kräftgång för att nå sista paret ut. Inte seriöst skrivet säger du? Begrunda då att det handlar om den allvarsamma leken. När det sista ordet är sagt och lite till, kommer havet vid den magiska öjn åter ligga silverblankt i tystnaden. Ungefär såsom i en spegel…