Torsten Nilsson skrev om en gammal människas hem; med moderna ord och modern versform:
Kårkmattu adåpterar hans slippers,
älskar de hasnes beröringgi.
Tapetn sändar äut seine trygghaitstelegram
mens familjefotografiars kölue armé undrar:
Va me uss da?
De slitne ställe pa duri
krävar ovillkårligen sein beröringg.
Köksborde krummar leiksum av sympati,
mens tick, tack nålar upp teidn.