När man som pensionär har tid att se realityprogram som SOS Gute ligger det nära tillhands att fundera kring olika yrkesinsatser och hur de värderas och avlönas. Ambulanspersonal gör varje dygn livsavgörande insatser i svåra krissituationer. Jag skriver medvetet dygn för i Värmland har de arbetspass som omfattar 21 timmar i sträck utan planerade matraster för återhämtning och vila. En ambulanssjuksköterska har efter fyra års utbildning en månadslön på ungefär 27 000 kronor.
Detta måste jämföras med vad cheferna inom regionen har. Ambulanspersonalen kan med all rätt fråga vad det är som ger en person i chefsställning en månadslön på runt 100 000 kronor.
När en chef väl har placerat sin rumpa i en skinnklädd tjänstestol med hög rygg och nackstöd har hen sin framtid säkrad. I anställningsavtalet ingår i regel ett avgångsvederlag på någon miljon. I vår värmländska region uppgår dessa vederlag till tiotals miljoner kronor. Det finns med all sannolikhet liknande uppgörelser i region Gotland.
Det är inte bara skillnad på folk och folk. Mest upprörande är de skillnader som finns mellan olika arbetsinsatser. Om en överbetald tjänsteperson uteblir från jobbet några dagar och skinnstolen står tom kommer det inte att ha betydelse för den avgörande ambulansverksamheten. Personen kanske kommer att saknas i fikarummet. Med tanke på de effektiva arbetsinsatserna borde kanske lönesättningen vara direkt motsatt och utan fallskärmar.
Ambulanspersonal, löner och fallskärmar
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.