Var åttonde minut sker det en viltolycka i vårt avlånga land. Plus några till som aldrig anmäls!
Sedan är det på ett sätt beundransvärt av en chockad trafikant att själv redan dagen efter försöka finna olycksplatsen för att kunna hitta det i gårdagens olyckan inblandade vildsvinet dött eller levande.
Om man blir både rädd och chockad av att med sin bil kollidera med ett livs levande vildsvin, hur kan man då besitta tillräckligt mod att ens komma på tanken att i storskogen inleda eftersök på egen hand i lågskor?
Av egen erfarenhet höjer jag ett varningens finger!
Skadat vildsvin drar sig undan och söker skydd där det inväntar eventuella efterföljare. För drygt 10 år sedan påsköt jag ett vildsvin som vid eftersök bedömdes som avlidet, tills jag var på bara några meters avstånd. Akuten i Västervik sydde ihop mig och gratulerade till att jag fortfarande kunde röra högra handens fingrar.
Så var mentalt förberedd på vad som kan krävas av var och en som står på otur...
Hur mår vildsvinet i dag?