Efter en ledare den 8 april där Per-Ola Olsson påstod att jag själv hittat på att jag blivit utsedd till ”årets vetenskapsjournalist” år 2010, skickade jag en bild på det diplom jag fick i samband med utmärkelsen till nyhetschefen på GA, Pär Ullrich. Dessutom vidarebefordrade jag ett mejl där Nils Lindstrand, ordförande i prisjuryn, intygade att det var sant.
Priset hade en annan formell titel, men i mejlkontakt med Pär Ullrich skriver Nils Lindstrand att: ”Priset fick ett ganska långt och stolpigt namn, så ”Årets Vetenskapsjournalist” blev vanligt som kortform, som vi även använde i våra pressmeddelanden under de fem år som jag var ordförande och skrev dessa.”
Detta borde räcka som bevisning för att GA skulle sluta sprida lögner om mig. Ändå tillåter de Per-Ola Olsson att återigen, 10 april, påstå att jag själv skulle ha hittat på titeln. Han hävdar också att ”ingen annan av pristagarna, varken före eller efter Fernholm, kallar sig årets vetenskapsjournalist” i något slags tro om att allt vi gör lämnar spår på internet.
I mitt svar på Per-Ola Olsson första ledare, länkade jag också till artiklar som visar att forskare driver hypotesen att sockerarten fruktos kan ge fettlever. Detta för att visa just det faktum att det är forskare som driver hypotesen, inte jag. Men Per-Ola Olsson missar helt poängen. Som den ledarskribent han är, ger han sig i stället in i den vetenskapliga debatten och tror sig kunna ge ett utlåtande om kvaliteten på de vetenskapliga studierna.
Vill han fortsätta lära sig mer om detta, finns det i den medicinvetenskapliga databasen pubmed just nu 1 932 artiklar att läsa om han söker på ”fructose fatty liver”. Många av dem är av betydligt högre kvalitet än de jag länkade till. Alldeles nyligen visade till exempel forskare i en studie på människor med fettlever att många levervärden förbättrades när mängden fritt socker i kosten minskades.
Med detta sagt så krävs mer forskning för att hypotesen ska stå på säker grund. Hade Per-Ola Olsson satt sig in i vad jag personligen anser, och inte gått på andrahandsuppgifter, så menar jag att hypotesen behöver utvärderas mer grundligt. Debatten kring fruktos och fettlever är alltså allt annat än avgjord. Att skildra att den existerar är knappast fel, utan helt i linje med vad en vetenskapsjournalist ska syssla med.
Ann Fernholm, fil. dr i molekylär bioteknik och vetenskapsjournalist
Svar direkt:
GA:s ledarskribent Per-Ola Olsson skriver i en ledare daterad 8 april om Ann Fernholm att ”hon förefaller att själv ha gett sig titeln årets vetenskapsjournalist”. En titel Ann Fernholm bland annat använder på sin hemsida. Officiellt heter utmärkelsen som Ann Fernholm fick 2010 ”SFVJ:s pris för god och granskande vetenskapsjournalistik”, inte ”årets vetenskapsjournalist”. I kontakt med dåvarande ordföranden för föreningen tillika medlem i juryn, Nils Lindstrand, framkommer dock att priset av föreningen även kallades ”Årets vetenskapsjournalist”. Han skriver: ”Priset fick ett ganska långt och stolpigt namn, så ”Årets Vetenskapsjournalist” blev vanligt som kortform”. Det stämmer alltså att Ann Fernholm vann priset och att det informellt gick under namnet ”Årets vetenskapsjournalist”.
Ann Fernholm har i kontakt med mig velat få GA att publicera en rättelse, jag förekommer även i Ann Fernholms senaste svar varför jag nu väljer att publicera min syn på saken. Man kan, och får, naturligtvis tycka vad man vill om de åsikter och resonemang som framförs i Per-Ola Olssons ledare. Men eftersom priset, vilket Ann Fernholm själv tillstår, formellt hade en annan titel var Per-Ola Olssons slutsats, att ”hon förefaller att själv ha gett sig titeln årets vetenskapsjournalist”, inte orimlig.
Vidare är det ingen som påstår att Ann Fernholm hittat på att hon vunnit ett pris, utan skribentens åsikt är att det ”förefaller” vara så att hon själv har gett sig titeln. Det är ett uttryck för skribentens syn på saken. Ingen ifrågasätter priset i sig, diskussionen handlar om vad priset kallades och vilken titel som pristagaren sedermera kom att använda. Som ledarskribent får, och ska, man formulera sig spetsigt. Deras uppgift är att väcka debatt och ibland sker det genom att provocera. En ledarskribent har vidsträckta rättigheter att uttrycka sina åsikter och den principen värderar jag högt. Ann Fernholm är en person som ofta syns i den offentliga debatten och som därmed får räkna med att bli kritiserad på ledarsidor. Hon har också i flera svar fått berätta om sitt pris och samtidigt ge sin syn på saken. Jag vidhåller härmed att det är korrekt att Ann Fernholm vunnit ett pris som informellt gick under namnet ”Årets vetenskapsjournalist”, och jag vidhåller samtidigt att man som ledarskribent får lov att ge sin syn på hur något enligt en själv förefaller att vara. Båda dessa saker är sanna.
Pär Ullrich, nyhetschef och ansvarig utgivare