Kommunaliseringen blev inte alls bra. Det stora problemet är att ledningen och styrningen av den svenska skolan i och med kommunaliseringen på flera nivåer har av-professionaliserats till den grad att den blivit direkt oseriös. Med det menar jag inte att det nödvändigtvis saknas kompetens hos beslutsfattare men att för olika skolformer avgörande beslut tages i sammanhang där en nationell bildningspolitik inte alls står i centrum.
Skolan ska organiseras så att den nationellt kan vara likvärdig till innehållet och jämlik vad gäller resurstillgången och framför allt vara målkonvergent.
Missförstå mig här rätt, skolverksamheten ska präglas av en myriad av mångfald i pedagogiska tillämpningar och uttryck men den sedan 30 år tillbaka kommunaliserade svenska skolans stora misslyckande är just att den myriad av mångfald som föreligger i stället gäller just innehåll, resurser och målinriktning.
De många gånger rent farsartade uttryck som variationen medför gör att, i varje fall om är på gott humör, Monty Pythons ”100 Yards For People With No Sense Of Direction” tyvärr är en högst valid metafor för tillståndet i skol-Sverige i dag.
Målet för grundskola och gymnasium är ju uppenbart tycker jag. De unga människorna i vårt land skall i första hand förberedas för ett liv i Sverige där vi i organiserandet av vårt samhälle verkligen sticker ut i en internationell jämförelse. Vi är till och med att betrakta som extrema enligt till exempel World Values Survey.
Lars Trädgård och Henrik Berggren kallar i sin bok ”Är svensken människa?” vår variant för ”statsindividualism”.
De definierar den enligt följande: ”Det är en allians mellan stat och individ som förlöst individen från beroendet av familjen och civilsamhällelig välgörenhet. I förgrunden för befrielseprocessen står principen om jämlikhet vars centrala aspekt är just individens oberoende. Endast autonoma subjekt kan mötas som likar. Det ytligt sett kollektivistiska jämlikhetsidealet innebär egentligen ett radikalt individualiserat samhälle”. Skolans uppgift är naturligtvis att stödja ungdomarnas utveckling till självständigt tänkande medborgare i denna vår samhällsform.
Som ett exempel på rådande måldivergens så är tendensen i den svenska gymnasieskolan tyvärr snarare att den för varje år som går alltmer missar att förbereda ungdomarna för vuxenlivet då satsningar som görs istället oftast är på att ”springa åt fel håll”, det vill säga att ”konservera ” ungdomarna i barndomens beroende.