Just det hände mig när jag läste insändaren “Storsatsning i Tofta lyfter Gotland som turistmål”, publicerad i GT och på Helagotland av skribenten “Besöksnäringsvän”, här nedan kallad skribenten.
Jag behövde inte fundera särskilt länge, jag kunde se mina formuleringar, ibland ordagranna och min textdisposition från min egen insändare “Stoppa förstörelsen av Tofta strand”, kopierad in i en ny insändare. Men här bearbetad i syfte att förorda entreprenörernas planerade satsning på Tofta strand.
Min insändare publicerades den 21 december och det är jag som har upphovsrätt till texten.
Blev jag smickrad? Nej, faktiskt inte. Texten skulle då behöva vara mer stilistiskt träffsäker och brister i meningsbyggnad, upprepningar och ibland ordval, skulle behöva korrigeras.
Blev jag irriterad? Ja, över omedvetenheten hos skribenten att inte känna till vad en texts upphovsrätt innebär.
Går nu skam på torra land? Eller var det bara ett retoriskt grepp från skribenten att tjäna ett eget syfte genom att använda formuleringar och argument från insändaren från“Tofta Bads Vänner”? Kanske…
Men det går ju inte så bra för den där insändaren. Många gillar den inte, så varför inte bara låta det vara?
Det finns provocerande åsikter, skribentens egna, i vars sammanhang jag inte alls vill förekomma. Som till exempel att låta sommargotlänningar köpa hyrstugor och bungalows, för att på så sätt finansiera infrastruktur och därmed bli en kassako för entreprenörernas storsatsning på Tofta.
Eller att bedyra att den planerade exploateringen skulle vara förenlig med bevarande av naturvärden. Något de flesta redan vet är oförenligt, samt att byggnationen strider mot regelverket om vad man får göra i ett naturreservat.
Kanske var det så att man varken hade tid eller förmåga att formulera en egen text?
Men det finns dock en uppenbar fara med att inte använda en egen text, den förlorar i trovärdighet i det ögonblick det uppdagas att den är kopierad från någon annans text. Och frågan är, om inte bristen på trovärdighet även spiller över på den sakfråga man driver.
Jag önskar nu att skribenten “Besöksnäringsvän” läser på om upphovrätt och skaffar sig en vassare penna där lån, stöld och travesteringar av text är onödigt.
I klarspråk, kom med något eget!