Det är de cirka 200 stater, som undertecknat och ratificerat olika Rödakorskonventioner till skydd för sårade och civila, med mera. Men svaret kräver en komplettering. Det finns även icke-statliga aktörer, NGO:s (Non Government Organisations), som tillvaratar den internationella humanitära rätten i exempelvis väpnade konflikter.
Human Rights Watch (HRW), Civil Rights Defenders, (tidigare svenska Helsingforskommittén), ICRC (International Red Cross Community), Rädda Barnen, Amnesty International, Läkare utan gränser, Oxfam, OSSE (organisationen för samarbete och säkerhet i Europa) för att nu inte nämna den uppsjö av alla olika FN-organ som WHO, UNHCR, Unesco, Unicef, FAO, etcetera tillhör dem som bevakar folkrätten och internationell lag i en eller annan form.
Flera NGO:s arbetar mycket i det tysta genom så kallad ”tyst diplomati”. Amnesty är i huvudsak inriktat på enskilda fall.
Ett erkännande av vilken betydelse NGO:s har är det faktum att flera av NGO:s organisationer som HRW, Amnesty, Läkare Utan Gränser, med flera har tilldelats Nobels fredspris bland annat för arbetet med förbud mot antipersonella minor vilket resulterade i den allmänt omvittnat framgångsrika Ottawakonventionen 1997. En konvention, som Sverige för övrigt efter viss tvekan till sist ratificerade.
Men vilket ansvar åvilar svenska globala exportföretag för att förhindra brott mot internationell lag? Jag åsyftar då vilka skyldigheter Telia, Ericsson, Scania, Ikea, Lundin Oil med flera globala svenska exportbolag har för infrastrukturen, det vill säga leverans, installation, utrustning, byggnation i länder, som bryter mot folkrättens fundament.
Dessa företag har figurerat i media som exempel på svenska företag där deras insatser blivit föremål för diskussion sett ur ett humanitärt och demokratiskt perspektiv. Även om folkrätten inte reglerar företags skyldigheter föreligger i vart fall ett moraliskt ansvar – ”social responsibility”.
Må så vara att Rödakorskonventionerna, som nämndes initialt, är av relativt färskt datum (1949) men det finns bevis på motsatsen. Sålunda lyder Manulagen från Indien så här: ”Anfall inte den som sover, är utan sin utrustning, är naken, har förlorat sina vapen, den som bara är åskådare och inte strider, den som kämpar med en annan man, den som bara är åskådare och som står på marken.
Anfall inte den som ber med knäppta händer eller har löst sitt hår eller som sitter eller som säger: ”Jag ger mig”.
Manulagen är 3 000 år gammal.