Läste en insändare i GT skriven av Peter Barnard om habiliteringen. Min bild av hur Tidöpartierna lägger ned resurserna alldeles för sent. Peter hade gjort ett besök på habiliteringen och min farhåga bekräftas.
En i personalen sa till politikerna att "Man ska behöva misslyckas för att få hjälp". Detta stämmer helt och hållet med min bild. En diagnos jag borde ha fått långt tidigare för att få rätt stöd och behandling fick jag vid 50+ vilket för mig fått enorma konsekvenser.
I en sådan värld som i dag blir man ett vandrande problem och då ska ingen komma och anklaga mig för om jag blev missbrukare för att stå ut med mitt liv. Är det då en konstig konsekvens att suicid sjunker i åldrarna?
Jag var mycket nära att hamna i denna statistik. Peter Barnards insändare speglar hur resurser som behövs för att förebygga våld, missbruk och kriminalitet stryps medan en massa resurser istället ska läggas på mer straff, fortsätta anklaga människor som aldrig fått verktyg att hantera de diagnoser de redan vet att de har men inte fått på papper existerar så stöd i skolan uteblir och för vilka pengar?
Pengar som istället går till att bygga en massa SIS-hem där det inte kommer att finnas en chans att det skulle finnas kompetent personal. Jag vet att när man är ung och sitter på institution lär man sig inte annat än att kopiera varandras beteenden.
Tidöpartierna väntar sig tydligen att barn ska acceptera att hela tiden få veta att de är "omöjliga ungar". Jag har varit ett hopplöst fall som när ett "hem" som inte kunde hantera mig gav upp och jag flyttades till nästa "hem" som till en början lovade en massa men sedan visade sig vara motsatsen och personalen var mest vakter som vi bara ville undvika.
När jag önskade få ett vettigt liv påstod den kommun jag då bodde i att "de inte hade råd" med mig. Dessa barn som aldrig blir förstådda utan bara anklagade och straffade kommer att ge tillbaka, inte bli snällare eftersom de inte fått lära sig vad förståelse innebär. Detta eftersom det kommer att gå som ett mantra i deras huvuden "du är omöjlig att handskas med" och annat och man identifierar sig som ett vandrande problem.
Jag överlevde psykiatrireformen, hur många kommer att kunna säga att de överlevde Tidöavtalet?
Ge resurser tidigt istället för att anklaga för sent!