Sedan har alla kulturer byggt sina traditioner för livets avslutning. Man gör det tillsammans i gruppen, därför att varje människa har under livet ingått i många sammanhang, delat sitt liv med många andra.
Livet blir aldrig mer detsamma när man förlorat en nära anhörig. Saknaden finns alltid. Men också till dem man inte stått så nära är det viktigt att få ta farväl (tänk bara på det ordet!) Det är tråkigt att så många numera väljer att ha begravningen bara för de närmaste. Av tradition var jordfästning öppen för alla. En begravningsceremoni i en kyrka kostar ingenting om man är med i Svenska kyrkan. Ritualen är fast, lika för alla. Men inom den kan man utforma själv. Vilken musik vill man ha? Vad ska sägas i griftetalet? Urna eller jordbegravning. Avsked i kyrkan eller vid graven.
Man måste inte ha minnesstund efter. Men det är fint om man kan ordna en sådan. Då delar man minnen med såna som man inte alls känner men som också haft en relation till denna ens gamla vän. Det finns så mycket att plocka fram, så många sidor av samma människa. Hon har varit barndomsvän, skolkamrat, samarbetspartner, kollega, föreningsvän, delat samma intressen, varit en man tyckte om bara.
Ofta tar prästen på sig att vara den sammanhållande. Att uppmana dem som vill att dela sina minnen. Att läsa upp minnesgåvor som ju hör till numera. En kyrklig vän menar att det ingår inte i prästens utbildning. Men det borde det göra. Några gånger nu har jag varit med om att prästen sitter där utan att ta någon roll. Om det finns anhöriga som är självgående blir det bra ändå. Men där de anhöriga är få och inte bekväma med situationen behövs en ”ceremonimästare”. Då har vänner till den avlidna suttit där med minnen de velat dela, men vem ska börja? Så blir inget sagt och alla blir besvikna. Jag vet ju att när någon börjat sen kommer fler som egentligen inte tänkt säga något.
Begravning är ett tillfälle när prästen möter många hen inte ser annars. Det är värt att vårda.