Ett barn är fött på denna dag,
så sjöng nyss kyrkans kör.
De sjöng om julefrid och Gud
som sig vid julen bör.
Och även denna kända sång
kan bjuda på förvåning.
Här sägs att Gud vill bli vår gäst,
ta mitt ibland oss boning.
Världens skapare, som gäst hos oss?
Det är besked med dunder!
Roller byts, vi som fått livet,
tar hand om livets under.
När detta sker berörs man lätt.
Vi känner igen det, rätt och slätt,
från egna barn och barn-barns-barn,
att hålla knytet i sin famn
gör något med oss inombords.
Det bästa av oss väcks till liv.
Det är väl så vår Gud gör här:
Han framkallar vår kärlek när
han sårbar ligger där i krubban.
Och denna kärlek, hör poängen,
den sprider sig, som frön på ängen.
Den rör sig, likt en cirkel, runt,
från vän till vän, från brud till brud,
från land till land, till främlingen,
till B-kusin, tremänningen.
För så är tanken. Det vi fått
ska vi ge vidare, kort och gott.
Ge frid, ge värme, ge försoning,
så tar Gud ibland oss boning.
Det här är inget för naiva,
för människan ska alltid kiva.
Det finns konflikt i varje hjärta,
med det ej sagt att allt är svärta.
Nej, undret är just det att vår
Gud kom hit till våra sår.
Väntar sig inte den perfekta julen,
där ingen ska bråka, där mat finns i kylen.
Han kommer till kaos, corona i dag
precis som han kom på sin födelsedag
in i ett land under ockupation,
där fred och förtryck kombinerats av Rom.
Han kommer med sårbarhet och styrka,
och han ville inte främst att vi honom dyrkar,
utan att vi följer hans väg,
vägen han gick, den som stavas fred.
Det kräver mod och tomrum i själen.
Tomrum att höra, att känna, att se,
att inte blunda, och ej gå förbi.
Att orka bli berörd,
och sen göra nåt av det.
Det är en kamp,
jag tror fler än jag haft den.
Men följer vi Jesus,
han som Jesaja kallade fredsfurst
då vill det till
att trygghet ger vika för modet att vara
fredsfrön i världen, Guds helande skara.
Det är inte bekvämt. Det får konsekvenser,
men det innebär inte att allting blir vänster.
Däremot att jag går extra milen,
att jag möter min nästa i Jesus stilen.
Att jag vågar bli gäst fastän spänningar finns där,
försöker se bortom ett intryck av krigshär.
Då blir det snabbt tydligt: vägen kostar att vandra.
Jag utmanar bilder av mig och av andra.
Ta Ryssland till exempel:
om vi nu tror att var människa vill fred,
kan det då finnas en annan blick på ryskt tret?
Vill man ha krig, eller vill man så gärne,
respekt, och tillit och trygghet och värme?
Även FOI, totalförsvarets forskningsinstitution,
säger att Ryssland strävar efter ”recognition”:
bekräftelse.
Och det är något vi känner igen.
Vi vill bli sedda, hörda, var och en.
Som människor, som land, vi vill ha kontakt.
Och därför så vill jag i hjärnan ge akt
och blanda kritik med självrannsakan.
Omnämna Krim, men även Nato-saken:
Våra samarbetsövningar och upprustningen,
bygger de tillit, eller murar? Och sen,
vad bygger jag, i mitt liv, mitt hjärta?
Är inte mina fördomar alerta?
Det fina med julen är att jag likt alla andra
får ta mina frågor och brister och vandra
till krubban, och stå där en stund i förundran
och känna hur egot sakta läggs undan.
Hur Gud skön och skör till oss kommer hit,
hur sången från herdarna ekar i tid,
hur mod växer, längtan att följa min Herre,
som gör sig till gäst hos både större och smärre.
Så låt oss i dag, alla dagar, likt Jesus
försöka frammana det bästa inom oss.
Bli gäst hos varandra, i tanke och bön
och framkalla tillit, palindromen så skön.
Ty ett barn är oss fött, en son är oss given.
Men snälla, ta inte undret för givet.
Må hjärtat förvandlas, och bli mera lik
den som oss kallar bortom julklappspanik.