”Fler kompisar” – så kan man förstås också beskriva ”fler elever per lärare”. Denna typ av retorik där besparingar skrivs över i termer av ”kvalitet” är genomgående i det förslag till ny förskole- och grundskoleorganisation som i dagarna släpptes i sin helhet. Torsten Flemming varnar i en insändare för att felaktiga antaganden görs utifrån det man läser och hör från tjänstemannahåll. Men problemet med utredningen ligger inte i de framtida utmaningar som presenteras utan i slutsatserna som dras utifrån dessa. Att det råder lärarbrist är ett faktum som man inte kan blunda för. Att större enheter och ytterligare centralisering av skolan är den naturliga lösningen är däremot inte ett faktum, det är en åsikt. Och vi är många som inte delar den åsikten.
Ja, det är antagligen sant att man kortsiktigt kan spara en del pengar på att skapa större enheter. Ja, säkert går det att göra vissa samordningsvinster. Ja, det finns säkert många lärare som tycker om att jobba i stora skolor med stora klasser. Men vi är också många – både föräldrar, elever och lärare – som sätter stort värde på den trygga miljö som en mindre skola erbjuder. På kortare restider, mindre grupper, mer personliga relationer mellan föräldrar och lärare och så vidare. Vi vet dessutom att skolnedläggningar inte är en särskilt lönsam affär ur ett större samhällsperspektiv, varken ekonomiskt eller socialt.
Skolförvaltningens uppdrag är svårt att tolka annorlunda än att det handlar om att förhålla sig kostnadseffektivt till en krympande budget. Att de besparingar som nu föreslås presenteras under paroller om ”likvärdighet” och ”kvalitet” anser vi dock vara direkt missledande. När åsikter läggs fram som fakta och nedläggning av åtta skolor som den enda möjliga lösningen, flyttas fokus från den överordnade politiska frågan: hur säkerställer vi att skolan får de resurser den behöver? Eller annorlunda uttryckt: vilken skola vill vi ha och vad får den kosta?
Besparingar är inte kvalitet
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.