Betygssystem kommer och går, men behovet av B? består. Här tror vi att vi går från klarhet till klarhet, allting blir ständigt bättre. Men verkligheten fortsätter att vara lika svårhanterlig. På kort tid har den svenska skolan prövat tre olika betygssystem sen de gamla bokstavsbetygen försvann. Ändå är man inte nöjd.
Människor är olika. En är bra på att springa 500 meter, en annan är mycket bättre på att lösa ekvationer. Hur ska vi jämföra de här ungarna när de ska antas till utbildningar och när de ska släppas ut i livet?
Ledarskribent Robert Sundberg tror inte på betyg. Kunskaper är bra, men de kan inte vägas eller mätas. Han lever kvar i 70-talsidealismen. Här gör vi inte skillnad på människor. Alla är lika. Men hur ska en arbetsgivare kunna veta att tjejen kan räkna om hon inte har något betyg?
En insändare raljerar över förslaget på ett nytt betyg, varken godkänt eller underkänt, vad är det för ordning? Men det var just meningen med B? I det gamla betygssystemet, om någon minns det, var B? (uttalas Befråga) lärarens räddning. Vad göra med eleven som ansträngt sig och kan en del men det är för lite. Läs nu på det här också så blir du godkänd nästa gång!
Naturligtvis måste man uppfinna B? igen. B? befinner sig i de filosofiska rymder där ingenting är helt säkert. Bland de irrationella talen. Som pi, hur långt man än räknar finns det alltid en decimal till. Hur mycket du än lär dig, det mesta vet du ingenting om. I vår humana tid ska ingen människa betecknas som underkänd. Men det finns alltid plats för förbättring.