Biblioteksflytten var inget lyft då och inte nu

Visby förlorade sitt folkbibliotek år 2001.

"All heder åt Britta Calamnius (längst fram till höger) som drev kampen för folkbiblioteket. Hon ordnade namninsamling och demonstration. Vi var rätt många som gick i snöstorm längs Österväg, ett ”gatans parlament” kallade Britta det med stolthet. "

"All heder åt Britta Calamnius (längst fram till höger) som drev kampen för folkbiblioteket. Hon ordnade namninsamling och demonstration. Vi var rätt många som gick i snöstorm längs Österväg, ett ”gatans parlament” kallade Britta det med stolthet. "

Foto: Faksimil GT

Insändare2021-10-06 17:35
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

20 år efteråt kan inte Magnus Ihreskog framställa biblioteksflytten som ett lyft för Visby. Läget har inte blivit bättre. Inte kommer de ner till hamnen, alla eleverna från Solbergaskolan som slank in på biblioteket vid Österport. Inte heller alla gymnasister från landet som gick in på biblioteket innan de åkte hem med bussen från busstationen. Visby fick bibliotek för en universitetsfilial och ett fint barnbibliotek.

Visbys affärscentrum ligger på Öster. När man handlade där var det lätt att gå in på biblioteket innanför Österport. Där fanns tidningar och tidskrifter, utställningar och allmän anslagstavla, också. Till Almedalsbiblioteket kommer förstås de aktiva biblioteksanvändarna. Inget fel med det. Men alla de andra tar inte bilen eller bussen särskilt ner till hamnen.

Jag gick utbildning till bibliotekarie runt 1970, vänstervågens tid. Idén om folkbibliotek var stark då. Jag minns en kurskamrat som menade att biblioteket borde låna ut skruvmejslar och rörtänger, kanske strykjärn också. Vi försökte sätta oss in i litteraturens undervegetation, den mängd av kioskdeckare och ”tantsnusk” som läses av de många. Vi såg ett mycket bredare uppdrag för biblioteket.

En skam för demokratin i det största partiet, Socialdemokraterna. Vid omröstningen i kommunfullmäktige fick den ende som vägrade rösta för biblioteksbygget stanna hemma och ta in ersättare. Alla andra lydde partipiskan. Andra partier tillät fri röstning. Men det räckte ju inte. Det fanns ekonomiska fördelar med att slå ihop högskolans bibliotek med det allmänna biblioteket. Högskolan var den starka parten, de kunde inte tänka sig ett bibliotek uppe i stan.

All heder åt Britta Calamnius som drev kampen för folkbiblioteket. Hon ordnade namninsamling och demonstration. Vi var rätt många som gick i snöstorm längs Österväg, ett ”gatans parlament” kallade Britta det med stolthet. Arkivet bevarar väl ännu pärmarna med tror jag hundratals insändare för att behålla vårt folkbibliotek. Hans Klintbom som var fullmäktiges ordförande sockrade med löfte om en ”biblioteksdepå” på Öster som ersättning. Naturligtvis blev det ingenting av det.

Ska en gammal bibliotekarie kanske nöja sig med att digitaliseringen har gjort böcker, kunskap och information tillgängliga för de flesta. Man är inte så beroende av det fysiska biblioteket. Men visst behöver vi centralt belägna mötesplatser?