Vindkraftsnurrorna har alltsedan de introducerades på Gotland väckt olika och ibland upprörda känslor. Jag fick en gång lära mig att i Havdhem är ämnet vindkraft olämpligt som samtalsämne då en del förordar det och andra hatar det och det är lätt att bli evigt osams.
Nu läser jag i tidningen om invändningarna mot vindkraftsparken Aurora. Faran för östersjötumlaren kan jag inte tycka något om. Vi ska naturligtvis vara rädda om fåglar och djur.
Men när Riksantikvarieämbetet uttalar att vindkraftsparken ”skulle medföra påtaglig skada på kulturmiljön, då den skulle vara synlig från stora delar av södra Gotland och Öland” tar jag mig för pannan. Visst ska vi vara rädda om vår kulturmiljö och våra kyrkor men vi bor inte på ett museum.
Snarare skulle jag säga att den medeltida kulturmiljön och det moderna samhället skapar en spännande dynamik. Ett vindkraftverk knappt synligt långt ute till havs kan knappast förta de medeltida kyrkornas deras kulturvärde. – då är det väl värre med parkerade bilar utanför kyrkan exempelvis.
Fossilfri el måste vi ha om vi inte helt ska förstöra vår jord. Nu är borgerlighetens mantra kärnkraft. Om vi kan nedmontera vindkraftverken när vi uppfunnit något bättre, kan vi däremot aldrig bli av med kärnkraftverkens giftiga avfall.