Det är söndag den 12 februari. Vi beslutar att ta en promenad med hundarna i Bungenäs naturskyddsområde vid havet.
Men vad är det som pågår? Hundar skäller, människoröster hörs och bilar står parkerade i terrängen. En man med gevär kommer fram: Det är bäst att ni snarast avlägsnar er från området. Vi jagar här med hund.
Lätt irriterade går vi snabbt tillbaka till bilen vid fästningen. Där försvann vår söndagspromenad. På stora vägen mot själva Bungenäs står beväpnade män i jämna mellanrum. Men inte tillstymmelse till skylt: Jakt pågår.
Vi stannar till och frågar några av jägarna vad de jagar, och får svaret räv. Men varför jaga räv i ett naturskyddsområde, långt från alla hönsgårdar?
Speciellt som invånarna i de gamla husen på Bungenäs kämpar en evig kamp mot alla rabbisar som förstör och äter upp i trädgårdarna. Räven är ju rabbisarnas fiende.
I Halland, där jag en tid vistades värnade lantbrukarna om räven. Den jagades inte. För räven gick utmed hösträngarna på åkrarna och genomsökte vallfodret från döda smådjur, som annars hade kunnat orsaka den för boskap dödliga sjukdomen botulism.
Men hur kommer det sig att jägare plötsligt och utan förvarning kan skaffa sig ensamrätt i ett naturskyddsområde, dit människor kommer för att njuta av natur och djurliv?
Även i Bäste träsks naturskyddsområde har jag blivit beordrad att försvinna. En jägare sparkade till och med på min bil när jag lugnt och inte ont anande kom körande mot de så kallade provbrotten.
Nej, låt oss återta vår allemansrätt och låt oss få vandra i naturskyddsområden utan att behöva möta jägare med vapen, avsedda för att döda.