I den aktuella frågan om Cementas fortsatta kalkbrytning har denna kommit att ställas som ett alternativ till en fungerande vattenförsörjning på Gotland. Det kan faktiskt tvärtom vara så att kalkstensbrytningen kan vara en del av lösningen för Gotlands långsiktiga vattenförsörjning. Det finns många tekniska lösningar för detta.
Under senare åt har regionen infört restriktioner och trycksänkningar i nätet varje sommar på grund av att befolkningen på Gotland ökar ca 10-falt under några veckor. Det verkar onekligen som att detta är en lika stor överraskning varje år. Problemet är inte att det är omöjligt att tillhandahålla vatten i erforderlig mängd utan att det brister i framförhållning vad gäller planering och åtgärder. För närvarande läggs problemet alltså över på VA-kollektivet (konsumenterna/kunderna). Detta är självfallet inte uthålligt. Nya lösningar måste tas i anspråk men i första hand finns stora vattenmängder att tjäna in på att intensifiera förnyelsen av VA-nätet eftersom cirka 20 procent av det producerade dricksvattnet läcker ut ifrån ledningarna.
Spillvärme från cementtillverkningen skulle kunna nyttjas för exempelvis termisk destillation av havsvatten och därmed skulle Cementa kunna bli en del av lösningen för Gotlands vattenförsörjning. Analyser, som genomfördes 2003, påvisade dessutom, att vattentillförsel i cementprocessen kan öka energiverkningsgraden.
De flesta nu nedlagda kalkbrotten på Gotland är i dag sjöar. Så kan naturligtvis också bli fallet med Cementas brott. Dessa kan då bli viktiga resurser för framtidens vattenförsörjning men också användas för andra ändamål. Möjligheten att skapa uthålliga lösningar för många behov av sötvatten finns och det är bara bristen på initiativ, som sätter gränser.
I fallet Cementa måste berörda myndigheter självfallet kunna samverka med sökandens experter och finna konsensus kring lämpliga lösningar eftersom en svensk cementproduktion rimligen är ett riksintresse. Finns viljan så går det men när olika myndigheter (med olika uppdrag) agerar oberoende av varandra så blir det en omöjlighet att finna konsensus. Alternativet till fortsatt kalkbrytning skulle kortsiktigt sannolikt innebära transporter av kalksten från Nordkalks täkter till Slite. Detta skulle naturligtvis vara en katastrofal lösning ur alla tänkbara synvinklar, framför allt miljömässigt. Cementa kan, om alla goda krafter samverkar, bli en del av lösningen för Gotlands vattenförsörjning, inte det motsatta så, som det ibland framställs.